Munsår

Mitt munsår läker inte. Jag har satt på babysalva, (-Sån vi sätter i rumpan på lillebror, sa jag till dottern, som fnissade förtjust över detta.) men nejdå. Det läker icke. Dessutom har andra mungipan också spruckit nu. Det är väl för att jag fått ta tuggor från den sidan av munnen ett tag?
Så lagom till nyår ser jag ut lite som "The Joker" i filmen Batman Begins.

Strömavbrott

Igår vid 12-tiden slocknar lamporna hemma. Även telefonen slutar fungera märker jag eftersom jag skulle ringa ett ärende till banken sista "vanliga" dagen på året.
Sonen sover. Jag går och lägger mig en stund, det blir 1,5 timme. Fortfarande ingen telefon och ingen ström. Tur det är dagsljus, tänker jag.
Åker och hämtar dottern på dagis. Det börjar redan bli lite skumt ute. Lånar telefonen hos farmor. Mannen säger att jag ska kolla i proppskåpet. Det är ett modernt "elektroniskt" proppskåp, men det kanske lyser någon lampa som visar vad som är fel?
Hemma vill dottern se på film. Hon är trött efter dagis.
-TV:n fungerar inte, säger jag. Man kan inte titta på film. -Men Bompa då? säger dottern. -Nej, säger jag, man kan inte titta alls på TV:n för vi har ingen ström. Dottern kisar med ögonen. Huvudet lätt på sned.. -Men Bompa-filmen då? Men det går inte! säger jag, vi har ingen ström, inga lampor fungerar och man kan inte titta på TV alls. Dottern går runt och provar lysknapparna om lyset fungerar någonstans? Nej, inte den heller..
Kollar proppskåpet. Fattar inte vad det kan vara. Känner mig irriterande "tjejig" som inte kan lösa detta på egen hand! Suck! Jag är nog den mest otekniska människa jag vet.
Nu är det rätt mörkt ute, och typiskt nog har gatlyktan utanför gått sönder igen, för tredje gången på bara några veckor. Jag tänder en massa ljus. Och så vi får berätta saga i soffan. Jag berättar om Ronja. Det blir ungefär som handlingen i filmen, dottern gillar att man berättar historier hon har sett på film.
Sen dyker farmor upp. Hon tror vi somnat och blir lite orolig när hon ser alla levande ljus. Vi hittar en ficklampa och försöker gemesamt hitta lösningen i proppskåpet. Vi står där och tittar en stund. Sen kommer mannen hem, kollar i proppskåpet och konstaterar att det var jordfelsbrytaren.
Sen har vi ljus i vårt hus igen.

Jobbig natt

Ja, de är ju alltså uppe nu, sonens tänder i överkäken. Och då börjar den riktiga prövningen när det gäller amningen. Det bits mer. Sonen ligger och gnisslar tänder redan innan man lägger till honom, och det är liiite svårt att slappna av när man vet att snart ligger ens bröstvårta mellan de där små malande käkarna. Han liksom gör ett gnisslande, hackande ljud, prövar att bita ihop de nya tandytorna. Lite lätt skrämmande.
Det är ju som tur är inne med vampyrer i alla möjliga sammanhang, för ibland känns det som man har en alldeles egen liten vampyr här hemma. Han har bitit mig i halsen en gång. Fast han suger inte blod förstås.
I natt var jag vaken en del. Först skulle det ammas. Sen vaknar dottern och ropar på mamma. Jag kryper ner under hennes täcke och där somnar jag och vaknar några timmar senare av bebisljud från vårt sovrum. Sonen har vaknat. Jag raglar in dit. Klockan är 4 på morgonen. Jag ammar honom på ena sidan och ska sen lägga mig tillrätta för att sova när jag ser att han ligger och stirrar ut i mörkret. Ammar på andra sidan. Sonen somnar inte. Jag bär lite, vaggar, men nej, det börjar fäktas med armar och ben, han ler och gurglar förtjust över att "tänk, mamma är OCKSÅ vaken" och det här gnisslandet med tänderna börjar igen..
Jag byter blöja och ger honom panodil. Ammar igen och då äntligen somnar han. Klockan är 5. Han vaknar en timme senare, gnäller och jag lyfter upp honom och då somnar han om. En tag senare vaknar dottern och ropar på pappa. Och sen är det snart morgon och en ny dag börjar.

7 månader

Sonen är 7 månader idag och sitter lite själv. Man får dock vara beredd på att han faller. Syster yster tycker han ska tappa balansen snabbare än vad han faktiskt gör och "hjälper" gärna till. Men hon stöttar också.
Tänderna i överkäken har precis tittat fram. Det ser liksom brutalt ut på nåt sätt, som två bölder där den vita emaljen lyser igenom. Det liksom ser ONT ut. Det har varit ett ständigt pillande i munnen senaste veckan och ganska gnälligt. Undrar hur det känns när tänderna bryter igenom? Skönt är det inte i alla fall, det kan man vara säker på. Om någon vecka är tänderna uppe helt och den riktigt lilla bebisens utseende, som förändrades i och med de allra första tänderna, byts så slutligen ut mot den lite äldre bebisens charm.

Före och efter del 2

Gunghäst med glitter runt halsen och pynt i öronen. Julpyntet är knyckt från granen. Vem som pyntat är väl ganska uppenbart.

Kusinträff

På Annandagen blev det träff mellan de små kusinerna på mannens syskonsida. Barnen är i åldern drygt 5 år till 2,5 månad. Yngsta kusinen "Lilla Lis" låg denna dag högt i kurs, speciellt bland de äldsta tjejerna. De börjar leka väldigt bra ihop nu, de lite äldre, sen ett tag tillbaka. En ny "fas" när de försvinner iväg och leker på egen hand när de ses.
Dottern fick en prinsessklänning som åkte på direkt och som hon sedan sov i på natten. Med pyjamas över. Dock utan tiara.

Rep

Dottern filosoferar tidigt på morgonkvisten när jag ligger i hennes säng och längtar efter att hon ska somna om en stund. Med nappen i munnen:
-Mamma, den där eeepet när jag låg i magen. Jag sömnig: -Va, en grep?
Tar ur nappen. -Nej, rrrep! -Jaha, säger jag. Vad?
-Det där repet var inte så långt.. -Nej, svarar jag, det var det kanske inte. (Snälla somna om!)
-Nej, det var nog lite för kort att hoppa rep med!
Och sen får vi kliva upp.

Tipp tapp

Barnen framför granen i julklappskläder respektive julklappspyjamas och tomteluva. Fotosessionen avslutas med att den större av dem tappar den mindre i golvet med ett brak och efterföljande illvrål.

Dan före dan

Efter att julstädningen var avklarad gav vi oss ut på granjakt. Dottern tyckte det var för mycket snö och ville bli buren. Vi hittade tillslut två fina granar som fick lifta hem på farfars biltak. På bondgården där vi skulle betala fanns en hund och småkalvar så detta var ett lyckat stopp. Dagens höjdpunkt blev dock besöket hemma efteråt när en hund kom hem till oss! En riktig hund. Det skulle matas, borstas, kastas leksaker och matas igen. Den snälla hunden var tålamodet själv. En hund står högt på önskelistan, men som tur är vet nog tomten inte om det. På önskelistan han har fått står det bara "frisyrhuvud".

Före och efter del 1

Saker man aldrig såg hemma innan man hade barn del 1:
En mjukisapa iförd babyoverall som sitter vid ett bord i ett lekrum och "ritar".

Jultradition

En tradition, har jag hört, är ungefär när man upprepat nåt tre gånger på samma sätt.
Min kropp har en högst oönskad tradition: infektioner i ansiktsregionen. Som ett brev på posten får jag sen en fyra-fem år tillbaka munsår av skiftande art, tiden kring jul och nyår.
Det hela startade för en 7-8 år sedan med ögoninfektioner, vilket effektivt hindrade mig från att gå ut på juldagen i min hemstad. Ett illrött öga, som dessutom varar och svider gör ju inte direkt att man känner sig hetast i stan. Ett år passade det dock rätt bra när jag var på en maskerad förklädd till vampyr. Det var några som uttryckte beundran över min förklädnad. Hela ögonvitan i ena ögat var ju illröd!
Igår sprack så ena mungipan och det kliar lite på underläppen. Och nu är det jul igen! Tyvärr blir det således inte så mycket julpussande för min del. Kanske smittar detta? En jultradition jag i så fall helst undviker att föra vidare till min man och mina barn.

Fiskpinnar

Ett enligt mig mycket roligt TV-inslag var för något år sedan i ett sånt där lär-dig äta-rätt-och motionera-mer-program. Det var antingen Blossom Tainton eller Anna Skipper som var programledare. I detta avsnitt var det en kille som jobbade på en mack som skulle trimmas. Hans dagliga kost bestod till stor del av det snabbmatsutbud som gick att köpa på macken. Inslaget är när denna killes sit-ups eller armhävningar, ivrigt hejas på av programledaren som likt en militärledare skriker -"Om du är vad du äter, vad är du då?!" Och killen andfått replikerar "En korv!"
I Familjen äter vi just nu mycket fiskpinnar. Detta helfabrikat som varit för mig glömt och begravet sen det som åts med stuvad spenat och salladsdressing när jag var liten. Mina äldre bröder brukade kika mellan fingrarna när jag åt, det såg så äckligt ut, enligt dem, när jag blandade på tallriken den gröna spenaten och dressingen.
Dottern älskar fiskpinnar. Och jag har kapitulerat, speciellt nu då fisken, torsken, är miljömärkt i den sorten jag köper. Och jag gillar faktiskt smaken! Vi äter dem med kokt potatis, grönsaker och sås med gräddfil och majonäs som bas.
Dottern äter annars det mesta, men just fiskpinnar ligger, i alla fall för tillfället, högt bland matfavoriterna. Häromdagen ville hon dock hellre se på film. När man då ropar -Men jag har kokat morötter! och hon svarar OK! och kommer galopperande till matbordet känner man sig ju rätt nöjd med hur man lyckats med kosthållningen. Sen kanske fiskpinnar inte är nyttigaste alternativet av fiskutbudet, men jag är hellre Familjen Fiskpinne, än Familjen Hamburgare eller Stekt Korv. För att inte tala om Fru Brosk -Anna Anka.

Snö

Massor av snö! Det har snöat ett par dagar nu. Så fint! Dottern skulle ha ut några dockor i pulkan. Sen skulle en stor porslinstomte vi har fram ur förrådet och sen drogs det ved i pulkan. En fulländad förmiddag. Tomten placerades bredvid en kruka med en palm på altanen. En död palm vid det här laget skulle jag tro..

Saffran

Det pratas om detta varje år, tycker jag, i lussekattstider -saffranspriset. Och i år är det tydligen dyrare än någonsin med detta röda guld. Tänk vad jag hittade i mitt kryddskåp häromdagen? (eller kryddskåp, ja, ni vet det där utrymmet ovanför fläkten) Inte mindre än fyra (!) påsar från förra året, utgångsdatum 02042010. Tänk vad pengar jag tjänat!? Jag har ju förstås inte hunnit baka nåt, men ska försöka mig på lussebullar så här en vecka försent. Det vore ju synd om dessa dyra påsar gick till spillo. Sen kan jag göra fisksoppa och saffransbiscotti.. Jag kan laga världens godaste fisksoppa! Och recept på biscotti finns väl på nätet kan jag tro. Om jag hinner någongång. Men jag har ju tid till början av april.. Mums!

Finaste kortet

Mina fina killar.

Julpyntad

-Jag vill klistra på den! hördes igår kväll från dottern i lekrummet och mannen stod plötsligt med kamerafodralet i handen. -Jag vill inte ha klister på den, säger jag från soffan där jag sitter fast med en bebis i tutten. Mannen däremot verkade inte tycka det gjorde så mycket. Men tar fodralet.
Sen förstod jag att klistra i detta fall inte innebar klister. Ut kommer dottern efter en stund med ett Wrrrroooooom. Hon har pimpat sin motorsåg.

Tid för dop

Äntligen har vi fått ett datum för att döpa lille sonen. Efter många turer och en del krångel i församlingen vi tillhör har vi fått tid inne i Kalmar, samma kyrka som dottern döptes i och med samma präst. Och han är bäst, en mer sympatisk präst får man leta efter. Så det känns jättebra!
Mannen har varit orolig över sonens ålder vid dopet. Han har tyckt att tiden tickar iväg, när blir bebisar för gamla för dop? Deadline var nog egentligen för en månad sen eller så..
Oron är kanske delad. Ena syskonbarnet har sagt att -Prästen kanske inte orkar bära bebisen?
Nu är ju sonen som tur är av det nättare slaget. Så det ska nog gå bra? Huvudsaken är väl att han inte kan springa iväg och ifrån dopfunten?

Sötaste Lucian

I år går förstås priset till dottern! Lussefirande på dagis ihop med bästa kompisarna! De sjöng så fint, dottern hördes mest tror jag. Hon har ju musikaliskt påbrå från båda sidor.
Hon stod still dessutom. Bortsett från höftvickningar i takt till musiken á la Papi Raul och två glada skutt från "scenen" rakt ner på knäna i golvet med tillhörande utrop: -Jag trillade! Fast det är klart, med en eventuell framtida karriär inom musiken kanske det är bra att börja träna på snygga stage dives redan nu?

Inte så lång

Dottern och jag tittar på wallies vi satt upp på garderobsdörrarna i lekrummet. Dottern tycker att vi borde satt fler högre upp. Jag förklarar att jag tyckte det var bra så om man inte är så lång. -Men när du är lika lång som pappa, då kan vi sätta fler däruppe! Jag förklarar att jag har vuxit klart, det är bara barn som växer, inte vuxna. Fniss från dottern. -Är mammor så korta?

Nya klipp

Häromkvällen klipptes det i nya material. Mannens byxor skulle ansas, tyckte dottern. Noga, noga klipptes alla "snuttar" bort på byxbenens nederkant.
Morgonen efter satt dottern och hade klippt hål i knäet på sina byxor, säkert inspirerad av kvällen innan. Och sen när jag skulle amma "uppmärksamhetsbajsade" hon på sig. Så då slängdes de sönderklippta byxorna. De är ju så läraktiga de små och ibland väl ivriga att prova sina nya talanger.
Tänk vad mycket värre det varit om hon satt saxen i håret så här innan Lucia. Varje mors mardröm?

3 och 7

3 och 7 är ju någon form av lyckonummer, trevliga nummer som många har som turnummer. Tänk exempelvis på treenigheten i bibeln, de tre vise männen och tre pepparkaksgubbar i visan. Sjuarmad ljusstake, de sju dödssynderna och 7 sorters kakor. Listan kan göras mycket längre.
Imorse kom jag på att dessa siffror nästa år får en annan innebörd. Tillsammans. Jag fyller 37. Kanske blir detta ett riktigt bra år. Jag hoppas det.
Jag är så trött att jag knappt kan tänka på mornarna. Igår tänkte jag efter en jobbig eftermiddag att vi nog får lämna bort något av barnen. Det gjorde man ju förr ibland. Fast vi har ju bara två, och jag ångrade mig ju direkt efter att jag tänkt det. Nästan direkt i alla fall..
Man går ju på hormoner som nybliven mammma, som gör att man kan vara vaken en del på nätterna, men sonen äter en väldig massa gånger varje natt. Och några hormoner som gör att man orkar springa upp och trösta en treåring 2 gånger per natt tror jag inte kroppen producerar. Tyvärr.
Min mormors yngsta syster skulle blivit bortadoterad till USA, till släktingar utan egna barn. Det var väl på 20-talet. Och hon var sist av 10 barn. HUR klarade man allt förr, utan tvättmaskin, dikmaskin, rinnande vatten inne, toalett o.s.v. När man var runt 30 år och redan hade 10 barn.

Assymetriskt

Tittar på inslag från Klimatkonferensen i Köpenhamn. En tjej från Naturskyddsföreningen eller liknande pratar, kommer inte ihåg vilken organisation hon representerar. VARFÖR måste så många som är intresserade av miljöfrågor se ut som om de klippt sig själva och dessutom sluntigt med saxen? Alternativt låtit sina barn klippa håret på dem. Barn under 5 år. Det är liksom inte ens assymetriskt, utan assymetriskt upphöjt till 2.
En gång på TV var det om en kvinna som bodde utan el och vatten i ett litet hus vid skogens slut. Hon var VÄLDIGT miljömedveten. Håret var kort på ena sidan av huvudet och dessutom var underåret rakat, och på andra sidan var håret långt. Hon var mycket vacker denna kvinna, med ett klassiskt modellansikte. Hade det varit nån som sett mer ordinär ut som haft denna frisyr hade personen ifråga förmodligen sett helt galen ut.
När jag läste på högskolan gästföreläste en gång en man med små runda glasögon, lusekofta och näbbstövlar i vilka jeansen var instoppade.. Vad han pratade om kom man knappt ihåg eftersom så mycket energi gick åt att studera denna uppenbarelse.
Eftersom miljö är lite flummigt enligt många kan det ju faktiskt vara en fördel att inte se så flummig ut? Att se lite ordentlig ut för att kanske få lite mer respekt hos skeptiker.
Detta är min högst personliga åsikt. Lilla jag som just nu går runt i skor som ser ut som om man hittat dem i soporna. Vilket hade varit återanvändning på alltför hög nivå.

Nya skor

Jag skulle behöva nya skor till vintern. Förra vintern gick jag mest i ett par lågskor, typ gympa-lätt-skor. De har jag fortfarande ibland, FAST det är hål i dem därfram. De sprack när jag var höggravid med sonen. När det var riktigt kallt och snö hade jag mina Lundhagskängor.
Nu går jag i mina regnstövlar alternativt de med hålen eller ett par något för små Ecco-skor, typ gympadojjor. Eller om det är mina tånaglar som är för långa..
Så kom jag på att jag köpte ju ett par skor för nåt år sedan som jag inte använt! Snygga, svarta, låga stövlar i svart skinn som kostade mycket pengar, men som tidigare kostat alldeles för mycket pengar. Jag köpte dem när dottern var bebis.
Hurra, de ligger och väntar i en garderob, de är inte ens snörade. Jag börjar snöra dem, men blir snart irriterad, det blir trassligt. GRRR. Jag kan inte ens snöra ett par skor just nu med bakgrundsljudet av en dotter vars mun konstant pratar alternativt sjunger samtidigt som hon gör tokrusningar över hallgolvet.
Mannen försöker hjälpa till, det gör mig inte mindre irriterad över trasslet. -Jag kan själv! Jag behöver ett par skor att bara hoppa i, säger jag.
-Ja, då har du ju valt rätt skor, säger mannen och slinker ut genom dörren.
Jag ger upp. Ena sko är snörad. De får vänta tre år till. Med en bebis på armen och en treåring som ofta vill ha hjälp med skorna är dessa snygga stövlar inte optimala. Jag kanske ska smörja in dem nån gång om året så inte skinnet spricker.
Skor med kardborreband borde väl finnas även för vuxna?

Och så var de två

Lätt skelande men ack så söt! Lille sonen har ju nu två tänder att bitas med.

Guantanamo light

Detta är frivilligt. Det leks hund här hemma. Med hög svansföring och toalettpapper instoppat i trosorna som lång svans leker dottern glatt. -Man tänker ju lite på Guantanamobasen, säger mannen, som har fått order om att hålla i kopplet.

Hundbajs

-Om man trampar i hundbajs får man åka till sjukhuset, säger dottern. -Nja, säger jag, det behöver man inte. Fast det är ju äckligt.
-Det är väldigt trevligt att klippa, men det är inte så trevligt att trampa i hundbajs! Säger dottern och fortsätter klippa.

Gör ett klipp

Det klipps en massa hemma. Klipps och klipps och klipps. Och klistras. Och klipps. Blädder, blädder. Dottern bläddrar i någon av de otaliga leksakskataloger som just nu månglas ut över landet och ner i alla brevlådor.
-Mamma, den har inte jag.. Och det stämmer ju. Säkert 99 procent eller mer av sakerna har hon ju inte. Nästan varje gång säger jag: -Nej, men vi får se vad tomten kommer med. Vi har för tillfället ingen "Nej tack till reklam-skylt". Jag skäms men så är det.
Leksakskatalogerna är just nu en källa till mycket aktivitet. Att bläddra i, drömma sig bort i och klippa i. Över golvet ligger för jämnan små pappersbitar strödda som konfetti och större papper med urklippta, fastklistrade leksaksbilder ligger också lite här och där i huset. Brev till tomten.
Det har diskuterats könsrollerna i dessa kataloger. Och visst. Redan min 3,5-åring är högst medveten om vad flickor leker med och vad pojkar leker med. Det hjälper inte att jag säger att man kan leka med vilka av sakerna man vill. Nejdå.
-Mamma, såna leker inte flickor med.
Fast det ska bli spännande om nåt år, om lille sonen vill leka med alla dockor som finns hemma. Eller om han vill ha fler bilar.

Stämpel

Sitter på vårdcentralen och väntar på min tur att få sprutan mot svininfluensa. Jag tänkte vara smart och komma strax innan de stänger, men det tänkte en hel massa andra människor också visade det sig. Så jag väntar. Och väntar. Bredvid mig sitter en kvinna i 50-årsåldern och då får jag syn på stämpeln på min handrygg. Hon tror kanske att jag varit ute, tänker jag. Tror någon härinne det om de ser min stämpel? Oväsentligt, javisst, men nåt ska man ju fundera på. Om man är riktigt närsynt kanske man kan tro det, att jag är en partypingla fortfarande? Som inte har två barn hemma och ser denna väntan som ett oväntat men välkommet litet andningshål i tillvaron. Jag har otvättat hår, grå fleecetröja och lila strumpor i eccoskor. Naglarna är gula av att ha skalat en massa clementiner till dottern och en och annan till mig själv. Men visst, nån äldre kanske tar fel. Eller nån halvblind.
Får plötsligt lust att skoja lite, att säga till henne bredvid nåt i stil med att sköterskorna riskerar att få "sprutarm" i dessa dagar. Men jag avstår. Hon kanske inte skulle fatta. Vill heller inte dra uppmärksamheten till mig i onödan med detta flottiga hår.
Sen blir det min tur tillslut och jag får min spruta.
Stämplen då? Den är från leklandet, barnpassningen på IKEA. Så de vet man hämtar ut rätt unge.

Sötaste

Lilla dottern, lite sömnig. Här syns inte ett spår av det vanliga energiknippet.

Jul-kul

Jag har ju inte varit nåt stort jul-fan. Som liten, javisst, men inte som vuxen. Nu senare år, speciellt sen jag fick barn, börjar det smyga sig på igen, att det är lite trivsamt med julstämning och lite pynt och pyssel.
Idag hade mannen och dottern handlat peppearkakshus i byggsats. Hela dagen har det frågats när vi ska göra pepparkakshus, och äntligen, äntligen efter middagen sattes det igång att pysslas. Mannen kokade sockerlim och sen pyntade vi. Jag råkade ha sönder skorstenen, men den gick att laga hyfsat. Det blev lite gulligt. Får se om det överlever julafton med karamellerna i behåll..

Önskan om en katt

Tidigare idag var jag och dottern på leksaksaffären och tittade på potentiella julklappar, d.v.s halva affären. På hemvägen pratar hon om att hon vill ha en katt. Men pappa är ju allergisk pratar vi också om. Dottern säger: -Han kan vara på jobbet länge. Länge, länge.
Ligger senare bredvid dottern som ska sova. Dottern pratar om ett kattgosedjur som jamar när man tar på örat. Det fanns i affären. Ser ut som en "riktig" katt.
-Mamma, du har inte sett den va? -Jo, det har jag ju, säger jag.
-Mamma, jag vill ha en katt. -Jag vet, säger jag, men pappa är ju allergisk. Då skulle han ju inte kunna bo här. Dottern ivrigt: -Då kan han bo hos Meja!
Det är grannens flicka. Lösningen på katt-problemet: Pappa kan bo hos grannen.