Världspremiär på Skumtimmen

Jag var igår på VÄRLDSPREMIÄR!
Jag var statist i Skumtimmen, baserad på Johan Theorins brillianta bok från 1998. Och fick en inbjudan till premiären på biografen i Borgholm. Inte var dag man är på premiär och speciellt inte världspremiär.

Filmen då? Läs boken - det är mitt råd.

Ruggigt bra!!

Såg Dexter avsnitt 1, säsong 8 igår! Grymmaste serien i dubbel bemärkelse! 

Annars är detta en riktig höjdare som går att se just nu (jag tittar på svt play): Gengångare - en fransk serie om ett antal människor som kommer tillbaka från de döda i den lilla franska alpbyn där fler konstiga saker händer.. Se den!

En himmel för Elliott

Har just läst ut en underbar liten bok: En himmel för Elliott av Katarina Danielsson.
Elsa förlorar sin tvillingbror när han druknar, men egentligen har hon förlorat honom redan tidigare. Han betyder allt för Elsa, men kanske är hon inte så viktig i hans liv?
Om kärlek och vänskap, liv och död. Språket är lätt och mjukt, även när det handlar om det som är svårt. Jag är svag för ett snyggt språk, och faller som en fura för den här boken.

Running up that hill

Hörde en fantastisk cover på radio.
Först kände jag igen låten, de första tonerna av Kate Bush brillianta låt från mitten av 80-talet. Sen tyckte jag att jag kände igen rösten, det lät lite som Olle Ljungström, men inte riktigt. Var har jag hört rösten innan?
Sen säger de att det är Placebo och jag inser att det här är en grupp från ett annat liv, jag har lyssnat mycket på dem, men totalt glömt bort dem bland graviditeter, förlossningar, amning och dagishämtningar.
Kärt återseende av två artister förenade i en fantastisk mix.

Fik & Butik i Rockneby

Idag har jag varit på jobb i närheten av Rockneby och jag och min vän/kollega lunchade på ett för mig nytt ställe, Fik & Butik. Så himla mysigt och gulligt ställe! Förutom hembakat fika och matpajer fanns lite smått och gott som salvor, saft och prylar, lite loppis i källaren och konstutställning. Mycket på liten yta. Gulligast var väl ändå lammskinnen som var färgade i blått och rosa, rolig idé.
Jag tänkte att jag hörde det öppnade för något år sedan och så visar det sig att det legat där i 5 år. Tiden går som bekant. Ibland har den passerat oväntat snabbt.

Vaka natt

Vaka natt av Malin Lindroth.

En sköterska på en psykiatrisk klinik vakar över en patient som har dödat sitt barn. Hon tänker på sin uppväxt med en mor som är något udda och som hon ju äldre hon blir skäms alltmer för. Modern, som läser böcker för barn och äter för mycket sötsaker är stor som en val och blir på många sätt aldrig riktigt vuxen.

Sköterskan tänker på brottet som hon själv tillät hända. Hennes syster är ett lätt offer. Hon kunde naturligtvis ha handlat annorlunda.

Detta är en mycket bra roman, tycker jag. Språket är finstämt och läsaren förs makligt, men obevekligt framåt i berättelsen. En intressant men obehaglig historia där det grövsta brottet inte är det historien egentligen kretsar kring.

Aldrig som hon

Den är fullständigt hjärtskärande, berättelsen om Ester i boken "Aldrig som hon" av Lotta Thorsén. Det handlar om lilla Ester, "mitt eget lilla missfall" som Esters mamma säger. Flickan som inte skulle vara egentligen.

Redan som riktigt liten kämpar Ester för att få mammas ögon att se henne, att se hennes längtan efter ömhet och närhet. Men både mammas ögon och famn är stängda. Det spelar ingen roll hur snäll Ester är, hur lite till besvär hon är och hur glad hon än försöker göra sin mamma. Mamma sitter mest och röker och lägger patiens och klagar över äckliga karlar som bara vill en sak. De där äckliga karlarna som alltsom oftast ändå är hemma hos familjen och som alltsom oftast är minst lika intresserade av Ester som av mamma..

Ibland får Ester en glimt av hur livet skulle kunna vara. En mamma och en pappa med öppna famnar och seende ögon och smak av varm hemlagad mat.

Genom hela sin uppväxt fortsätter Ester vara ett sorts stöd till sin mamma, hon vet inte annat. När hon själv blir mamma känner hon att det aldrig kommer att gå, att hon kommer aldrig att duga. Hon kommer ändå att bli som sin egen mamma tillslut. Så kanske vore det bättre för barnen om hon inte fanns?

Trots mörkret är detta en berättelse om att det går att välja en annan väg och att man inte är dömd till ett visst öde.

Nostalgi

Är inne i en liten affär i Kristianopel och får plötsligt syn på några kuddar. Det är som en våg av barndomsminnen som plötsligt rinner över mig. Kuddarna är sydda av flamskvävnader. Färgerna ser för klara ut för att inte vara nya, men vissa mönster känner jag igen. Min mamma vävde mängder av flamskvävnader, vissa med dessa mönster, en del säkert 40-50 år gamla. Kuddarna i affären är svindyra. Men ideen är fantastisk. Att kunna återanvända en kulturskatt. Även om dessa väver har beställts från utlandet, berättar hon i kassan..

Sparveln

På underbara Möjligheternas Hus second hand i Emmaboda fyndade jag i fredags ett barndomsminne för 1 kr, de hade kampanj på alla böcker. "Bara Sparvel" av Barbro Lindgren. Jag älskade Sparvel-böckerna som liten. Men jag hade glömt att de fanns. Lika bra för barn som vuxna (nästan), så som riktigt bra barnböcker ofta är. Jag skrattade högt på vägen hem i bussen idag.

"Nästa dag gick de till en präst som skulle flytta till ett hus i en annan stad. Alla skulle säga ajö till prästen och ge honom blommor. Till slut sjöng några barn "Värmlandsvisan". Då började prästen gråta! Tårarna trillade under glasögonen. Sparveln höll på att ramla baklänges. Prästen grät för han skulle flytta till ett annat hus! Gummor gråter inte ens när de ska dö om tre dar!
När de gick därifrån, farmor full med kaffe, Sparveln med sockerdricka, frågade Sparveln varför prästen gråtit för ett gammalt hus. Men det var inte för huset. "Han grät för att sången var så vacker", sa farmor. Ibland undrar Sparveln om stora är riktigt kloka, för barnen hade sjungit fult. Och fel hade de sjungit, de hade fått lov att börja om igen mitt i sången! "Prästen grät nog för att det var för fult" sa Sparveln."

Cafe Kristina

Det är inte förren jag lyssnar på en intervju med The Ark på radio som sänder från Emmaboda festivalen, som det går upp för mig att gruppen ska sluta. Jag har ju hört det i media tidigare, men kanske inte tagit in det ordentligt. Inte för att gruppen tillhör mina allra största favoriter på något sätt. Jag har sett dem spela några gånger och några låtar är riktigt bra.
De har följt mig sen tidiga tonåren. Jag har hört dem på skiva innan de slog igenom.
i Växjö fanns (finns?) en kulturförening som heter Kristina och de gav ut en samlingsplatta med lokala band som spelat där. På skivan, som är från början av 90- nånting, finns en låt som heter The Lamb med undertext " fear not, this is the time for miracles".
Ganska bra med tanke på vad som följde med karriären.

Andra bullar

Vi är på en sorts clownföreställning, dottern och jag ihop med grannen och hennes flicka. En del av barnen nästan skriker av skratt redan innan clownen hinner öppna munnen. Han har stoppning i byxorna och blinkar och höjer på ögonbrynen mycket åt barnen.
Lite tokrolig är han ju, fast behållningen för min del är framförallt den hembakade bullen man får efter föreställningen ihop med köpesaft.
Jag har en liten fundering, helt klart ett i-landsproblem, när det gäller bullar i större antal. När man närmar sig den där korgen med bullar, eller blir bjuden någonstans - är det fler än jag som liksom tänker på VILKEN av alla bullarna man ska ta?
Man har inte lång tid på sig, det rör sig kanske om en eller ett par sekunder max. Hinna scanna av alla bullarna och se vilken man tycker ser mest aptitlig ut, eller kanske den som är störst, om man vet att man bara kommer att få en.
Jag har tagit "fel" bulle vid ett antal tillfällen. Det brukar kännas lite snopet. Man tycker den ser stor ut, men sen när man tar i den är den t.ex. liten på den sidan man inte ser. Och jag tänker att "jag skulle inte funderat så mycket". Mycket och mycket, jag borde inte tänkt alls, bara tagit en! Den hade säkert varit större.
Någongång har man väl lärt sig att man tar den som är närmst i korgen eller på fatet. Detta är väl nån sorts oskriven regel att det är artigt. Är det alltså oartigt att sträcka sig över fatet och ta en bulle längre bort? Jag skulle aldrig LYFTA på en bulle för att nå en annan, eller lägga tillbaka en jag redan tagit i, men sträcker mig gör jag ibland. Och skäms lite.
Dottern skäms inte. Det är jag säker på. Hon ville ha två bullar fast man bara fick en var. Det är bra. Hon kommer gå långt. Man gör nog det om man inte skäms för en massa småsaker här i livet.

En god bok

Som bokälskare (även om intresset i stort sett ligger i träda för tillfället, jag har dock läst "Människohamn" i år!) är jag glad att sonen redan verkar uppskatta en god bok. Bilden var svårare att ta än det ser ut. Efter att ha fått hålla i kameran EN gång byttes snabbt uppmärksamheten från boken till denna nya intressanta grej. Jag försökte gång på gång ge honom boken, men han kastade den snabbt åt sidan och försökte istället nå kameran.. Det där med bebisar och teknikgrejer är nåt speciellt. Fjärrkontroller, mobilen, kameran, sladdar, laddare osv. Bebisar älskar ju sånt!
Det gäller att börja träna tidigt om man en dag vill bli herre över fjärrkontrollen.

Troll

Jag gillar verkligen att gå på teater. Kan inte påstå att jag är någon direkt van teaterbesökare, kanske har sett 20-30 pjäser, då inkluderat t.ex. lättare varianter som revyer och barnteater. Barnteater är ju nuförtiden dessutom en av få tillfällen att komma iväg med täckmantel att dottern nog skulle gilla det. Vilket hon som tur också gör.
Igår var vi i Vickleby församlingshem och såg en pjäs som heter Vittra, spelad av teater Hamask. Det var en familjeföreställning som inkluderade saft och bulle. Det var tre herrar som berättade historier om tomtar och troll, gamla sägner illustrerade med teater. De hade trämasker, väldigt effektfulla och ganska läskiga faktiskt. En av historierna var ett tjockt troll som hade väldig aptit, en annan om en dräng skulle lämna tillbaka en kittel gården lånat av trollen. Som tack skulle man lämna en korv i kitteln, men den åt drängen upp. Istället kissade han i kitteln. Då kom trollet och man såg aldrig den drängen mer. "Trollet" kom in på styltor täckta med byxben, alltså en väldigt lång figur med läskig mask. Dottern sa efteråt att det trollet var lite otäckt, men det tjocka trollet var roligt! När föreställningen var slut tänke jag att nu var det nog bra att det slutade för att slippa mardrömmar, men dottern säger då
-Jag vill se mer! Sen ville hon titta bakom scenen. Och hon sov lugnt i natt. Hon ser ju redan värre saker på TV ibland tyvärr. Barn av idag blir nog rätt härdade. På ont och gott.