Om mig

Mitt foto
Färjestaden, Öland, Sweden
Gift tvåbarnsmamma, arbetar till vardags som miljöskyddshandläggare. Jag har gett ut en bok som heter En mekanisk mamma -drabbad av förlossningsdepression. Du kan enklast beställa den via internetbokhandeln, eller ta kontakt med mig direkt. Du kan nå mig på Lotta.Lindeborg@gmail.com. En mekanisk mamma finns också på Facebook!

måndag 29 november 2010

Sluta amma

Det är inte lätt att sluta amma. Jag vet, jag har gjort det en gång innan och nu försöker jag med barn nummer två. Egentligen är det bara att bestämma sig. Säga stopp och hålla fast vid det. Logiskt sett är det lätt. Men inte känslomässigt. Speciellt svårt är det när barnet ifråga börjar bli tillräckligt stort för att bestämt och ibland ganska påträngande hävda sin rätt till dina bröst. Man tror man ska få en kram, men istället klänger barnet sig fast i halslinningen och tittar ner i urringningen. Inte diskret direkt och kläderna blir rätt fula i passformen.
Men efter att ha vaknat gång på gång nu i sådär två-tre månader av att sonen, mer eller mindre i sömnen, vill amma, får det faktiskt vara nog. Sömnbrist är ju en väl beprövad tortyrmetod (?) och jag har periodvis varit så trött att hur jag kan ha orkat jobba, ja, det vet jag knappt. Två kvällar i rad nu har sonen i alla fall somnat utan att snutta. Han ligger och vänder och vrider sig i sängen, jag sjunger entonigt och sen somnar han faktiskt. På natten har mannen klivit upp och fått honom att somna om. Sonen har inte ens varit jätteledsen.
Och jag har sluppit hålla för öronen och lida.
Det ordnar sig nog den här gången också. Han är lite sen med talet, så det är kanske bra att passa på nu innan han kan be om en slurk till, bara en liten?

söndag 28 november 2010

Helgmys



Så var helgen slut igen så här söndag kväll. Vårt senaste projekt är nästan avslutat -köksön! Några detaljer kvar, men sen har vi typ dubbelt så mycket bänkyta i köket! Påbörjades av mannen med sonen som "hjälp". 1,5-åringar med skruvdragare är inget man ser varje dag så det gällde att passa på att föreviga det hela.
Idag har jag och dottern åkt pulka och sonen har haft rekord i att slå i huvudet flest gånger på en dag. En av gångerna han trillade lyckades han dock undvika just huvudet. Han kröp då från kökssoffan upp på bordet och puttade igång taklampan. När den sen fick fart backade han ifrån den och trillade med ryggen före ner i kökssoffan. Lyckades med konststycket att undvika att slå huvudet i ryggstödet. Ja, jag hade tänkt ingripa förstås! Men hela förloppet skedde på 10 sekunder och jag hann inte plocka ner honom innan det var för sent. Men det gick ju bra som tur var. Små pojkar slår sig mer än små flickor har jag hört. Här hemma stämmer det mycket väl. Trots att dottern var betydligt vildare slog hon sig sällan. Sonen däremot har ofta bulor och blåmärken och jag undrar ibland hur många hjärnceller som ryker för varje rejäl bula?
Och så har vi adventspyntat och ätit en massa pepparkakor också!

torsdag 25 november 2010

Vintern är här

Så är då alla gamla lårbenshalsars värsta fiende här igen -VINTERN. Den kom kvickt i år. På väg till bilen efter jobbet kommer jag på mig själv att trippa fram på den snötäckta trottoaren. Under pudersnön kan det finnas IS. Och då kan man trilla. När man passerat 30 år blir man faktiskt lite mer medveten om sin egen sårbarhet, som jag upplever det. Man behöver inte vara 90 år för att kunna göra sig rejält illa om man faller.
För något år sedan slog jag i ena höften just på detta sätt. Jag såg dessutom själv eländet i ett stort glasparti på huset som jag gick framför. Benen for åt sidan som i en film, och jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta då jag mödosamt tog mig upp igen. Man borde ha hjälm vintertid. Att ingen kommit på detta ännu? Vinterdäck på bilen och hjälm på huvudet. Eller varför inte en sån där ny cykelhjälm, en sån som man har som en krage och som blåser upp sig likt en krockkudde om man trillar med cykeln. De kanske kan göras som en tunn overall också, så man liksom blir uppblåst som en Michelingubbe om man trillar på en isfläck. Fast det förstås, tänk om där råkar vara en nerförsbacke. HUJ, vad roligt det skulle kunna bli. Eller inte.

onsdag 24 november 2010

Regn vs snö



Det har regnat enormt mycket de senaste dagarna. Svärföräldrarnas källare är översvämmad. Och vår gäststuga har blivit "sjönära".
Så imorse är det snö! Vitt, vitt lyser det upp så här en månad före jul.
Sonen var i extas och skrek förtjust och pekade imorse.
Förra vintern var det ju mycket snö, men det kommer ju han inte ihåg.
4,5 åringar kommer däremot ihåg oväntat mycket och det pratades för ett tag sen om att "visst kommer det snö snart och då kan vi åka pulka som förra året?"
Det kunde jag ju förstås inte lova..
Som tur är ska det ju bli vargavinter i år igen. Kalmar är ju annars inte direkt känt för sina snömängder.

måndag 22 november 2010

Surt sa räven


Apelsinerna är ju inte riktigt söta ännu. Speciellt surt är det ju om man ätit nåt sötare innan. Som gröt. Med sylt på. Framåt jul är de väl som bäst har jag för mig, apelsinerna. Söta och goda. Å andra sidan äter man ju så mycket socker då så de kanske känns sura ändå.

torsdag 18 november 2010

Helt Hysteriskt


Min brittiska gamla favoritserie har börjat om från början på nån plus-nånting-betal-kanal. Jag såg ett avsnitt, och visst var det roligt, om än inte riktigt lika roligt som jag kom ihåg det.. Det finns alltid en liten risk med att återuppliva saker som man en gång gillade, t.ex. film och böcker. Smaken blir väl mer sofistikerad med åren.
Apropå hysteriskt var jag på visit med barnen på ett nytt lekland igår som hade gratis inträde för inbjudna denna kväll. Mina svärföräldrar var med som stöttning då mannen var tvungen att jobba. Hu, vilken massa ungar och föräldrar där var. Ljudvolymen riktigt slog emot oss när vi klev in i lokalen. Gratis är ju som bekant gott..
Eftersom dottern utan busig liten kompis inte ville roa sig på egen hand fick även jag åka rutschkana. På minsta kanan åkte vi lite med sonen som tyckte detta var mycket, mycket skojigt och liksom fastnade i vinkelvolten: krypa uppför trappa, åka, krypa uppför trappa, åka o.s.v. Och tänk att min rumpa faktiskt får plats att åka där på den minsta kanan. Det var jag mycket nöjd med!

måndag 15 november 2010

Mini-nyheterna


Veckan som gått i korthet.
Jag har lyckats klippa sonen med gott resultat. (Och utan blodsspillan.)
Sonen säger ett nytt ord. Sitt tredje. Det är "tittu" (=tittut).
Dottern cyklar utan stöd. Det hände redan för någon vecka sedan, men nu är det absolut godkänt!

lördag 13 november 2010

Hemma-SPA



Vill man skapa en känsla av lyx kan man ju alltid leka fontän hemma i spa(t)!

torsdag 11 november 2010

Fult

Har idag lämnat iväg tre svarta sopsäckar med kläder och leksaker, mestadels bebisleksaker, som om någon vecka ska få direkttransport till ett barnhem i Polen. Jag har även köpt lite grejer; toapapper, schampoo, tvättservetter och annat som tydligen är en enorm bristvara för dessa små barn, i åldern 0-6 år.
Dessa svarta sopsäckar har tyngt mig i någon vecka, jag har varit lite orolig att inte få iväg grejerna.
Jag trodde också att avlämnandet skulle kännas bra, att veta att dessa saker kommer till nytta och kan glädja?
Istället känns det oerhört tungt. Det finns massor med skänkta saker i rummet där jag får ställa mina säckar. Ändå tänker jag att vi borde kunna göra så mycket mer! Detta är en droppe i havet, ett barnhem av tusen barnhem världen runt. Så istället åker jag därifrån tung i sinnet och rätt så bedrövad.
Vi lever i ett överflödssamhälle utan dess like. Tänk att det finns de som inget har, inte ens en familj. Kanske har de här barnen redan en del leksaker och detta blir ett tillskott, kanske har de inga leksaker alls.
Något som fortfarande gör mig så himla arg när jag tänker på det är en sak som hände i helgen.
Dottern ville ta lotter, och man kunde där välja choklad- eller gosedjurslott. Så säger den här mamman, jag har sett henne en gång på öppna förskolan, att "några gosedjur behöver vi inte, vi som just slängt en hel plastsäck med sådana." Farbrorn som säljer lotterna säger att "det var väl synd, du kunde skänkt dem, kanske till romerna (det har bott asylsökande romer på en camping här, jag tror inte de är kvar längre)?
Då säger den här mamman att " nähädu, dom ska minsann inte få nåt i alla fall!".
Jag blev helt paff, kläckte ur mig nåt halvbra (när lyckas man få in en fullpott i ett sådant läge, inte ofta..) och gick därifrån med dottern i släptåg. Jag var så arg att jag nästan började gråta. Idiot!
Tänk vad den här plastsäcken hon SLÄNGT hade kunnat glädja.
Hon har en bebis. Jag har sett hennes man. De är inga direkt vackra människor, det tänkte jag faktiskt på när jag såg dem. Alla har nåt vackert, men de var faktiskt ganska osnygga allihop. Och då tänker jag att ibland speglar det yttre även det inre, sagorna till trots. Även om det lilla barnet hon har nu inte kan hjälpa detta..

måndag 8 november 2010

Den döende svanen


Mannen har lovat bort nåt som ska vara ätbart och hålla i en vecka, men som inte ska ätas.. Det ska vara med på nån sorts modemässa med bl.a. renässanskläder. Det ska vara färdigt imorgon..
-Nåt sorts bröd kanske, föreslog jag igår. Man gjorde väl skådebröd i form av t.ex. svanar på typ 1700-talet?
Mannen kommer så hem idag och berättar att nu ska här tillverkas en svan i maräng! Och frigolit! Han litar dessutom på min konstnärliga ådra när det gäller svanens utseende!
Jag tittar i en fågelbok. Knölsvan och sångsvan.
Mannen vill genast att vi provar! "Tänk om det blir katastrof imorgon!?"
Så vi skrider till verket. Jag sågar ut en stackars knölsvan (?) i frigolit, mannen vispar maräng..
-Nu skulle min teckningslärare se mig, säger mannen medan han vispar. Hon sa att jag var helt konstbefriad.
Han har eventuellt tänk lägga skivor av "Blå Kongo" runt svanen. Som vatten.
För tillfället bakas en marängklädd frigolitsvan i ugnen. Det luktar lite lätt av plastic padding..
Ibland är jag väldigt glad att jag inte arbetar i mannens företag. Men svanen blir säkert succé..?
Och modeller äter väl ändå inte sötsaker så det går fint att använda obegränsat med lim om så skulle behövas, det är nog ingen som kommer försöka provsmaka.

söndag 7 november 2010

Katter


Var på förmiddagen vid stallet i Kåtorp med dottern och matade hästarna med morötter. Gosade med ulliga, gulliga, halvstora kattungar som till dotterns stora glädje (och min) var på samma plats som när vi såg dem som 7-8 veckor gamla i somras..

lördag 6 november 2010

Flyktigt

Nån trendanalytiker har sagt att snart (redan nu??) är det ute att blogga utelämnande om sina barn. Istället är det inne att värna om deras integritet.
Jag skulle tycka det var fantastiskt roligt om min mamma hade skrivit om mig som liten. Om sen fler hade läst det hade jag inte tyckt gjort så mycket, nu i vuxen ålder. Saker man gjorde när man var 3-4 år gammal är väl sen länge preskriberat? Lite av drivkraften med att skriva i bloggform är, i alla fall för mig, att fler än jag, även om de nu inte är så många, kan ha glädje av det jag skriver.
Jag har själv nära nog inga fakta alls om mina första år. Mestadels är det bilder i ett album utan text. Jag vet vad jag vägde när jag föddes. Att jag ammades delvis (vilka mammor helammade egentligen på 70-talet med rådet som gavs var "var fjärde timme"? Troligtvis bara de som var kloka nog att strunta i detta råd och mata när bebisen skrek..) och jag vet när jag tog mina första steg. Den Super-8 kamera vi hade gick sönder när jag var runt halvåret.
Som nybliven mamma saknade jag det naturliga bollplank som jag förutsätter att ens mamma kan utgöra. På ett sätt saknar jag det ännu mer idag, med lite äldre barn, även om jag har min svärmor att fråga. Hon har ju trots allt uppfotrat FYRA barn, svärmor. Och min man blev ju bra!
Å andra sidan kanske min mamma hade lagt sig i alldeles för mycket och kommit med galna råd som man ändå blivit mest irriterad över.
Men jag får fortsätta leva i ovisshet om detta. I stället hoppas jag att mina barn kommer tycka det är roligt att få tillgång till detaljer om sig själva som riktigt små. Detaljer som annars är flyktiga som drömmar och lika snabbt kan falla i glömska.

Jag och J.


En bild jag tycker blev bra, trots lite snor och finnar. Eftersom det bara är jag och dottern som fotograferer i den här familjen har jag själv tagit kortet. När mina barn tittar på bilder från sin barndom kommer de tro att deras far varit med på 95 procent av alla händelser de varit med om.

onsdag 3 november 2010

Gratis


Idag har den hutlöst dyra muren som ska kanta vår uppfart börjat ta form.
Mannen var halvt i upplösningstillstånd denna eftermiddag. Detta därför att denna skojiga händelse skulle krocka med en annan spännande grej.
Han hade tidigare under dagen kontaktat firman som isolerat vår övervåning med miljövänligt, i små, små bitar sönderrivet och sedan insprutat tidningspapper.
Jag hörde själv hur han säger till mannen i andra änden av luren nåt i stil med att "vad roligt, för jag missade ju när ni isolerade förra gången!"
Jag kan för egen del tänka mig flera andra saker som vore värre att missa än när man isolerar, hur spännande kan det vara..?
Det visade sig att dottern tyckte det var minst lika roligt som sin far att vara med och "hjälpa till". En gubbe stod ute på vår altan med en stor slang och den andra var uppe på övervåningen för att leda isoleringen rätt.
Jag började tillslut få en lätt huvudvärk av att höra dottern gång på gång hojta till gubbarna om vad de gjorde. En riktigt höjdare var också att få låna en pannlampa. Den fick sitta på även under middagen, men sen lämnade hon faktiskt den ifrån sig frivilligt. Hon såg ju själv vad mörkt det var ute..
Det visade sig att kalaset var gratis! Tills skillnad från den dyra muren tog dessa TVÅ snälla gubbar INGET BETALT för att en hel TIMME isolera lite extra.
MEN, det finns ju inget som är gratis här i livet?
Soffan var nersölad och golvet smuligt med en massa av dessa små tidningspappersflagor. Men gratis är gott. Grrrrrrrrrrrr.

tisdag 2 november 2010

Nattning

Nattning av sonen.
Han springer med sina små trumpinneben över golvet på övervåningen, fram och tillbaka mellan storasysters rum och vår säng. Jag stänger dörren till sovrummet och i halvmörkret klättrar han upp i sängen och hoppar runt och tramsar. Skrattar och skuttar upp och ner.
-Ska du lägga dig på kudden, säger jag och sonen lägger ner huvudet ett par sekunder innan han hoppar upp och omkring igen.
Jag tar upp honom och lägger honom tillrätta på hans lilla platta kudde. Han ammar, samtidigt som han liksom vrider kroppen och lägger sig på mage, med huvudet fortfarande vänt mot mig. Han sparkar med benen och gnolar. Släpper. Vänder huvudet bort från mig och ligger på sidan. Detta upprepas några gånger.
Varje gång hoppas jag att "nu, somnar han nog ändå", men nix, snabbt vänder han igen och fortsätter snutta. Sen ligger han tillslut på sidan, med ryggen mot mig. Tystnad i något ögonblick och sen sjunger han stilla, gnolar som på en entonig sång. Och igen tänker jag att "nu somnar han".
Nja. -Pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa. Hur många minuter säger han detta?
Vänder sig igen och vill snutta. Släpper så igen.
-Pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa.
"Mamma" då? Eller åtminstone "ma-ma"? Det är ju ändå jag som ligger här och anstränger mig för att få honom att sova.
Tillslut blir han lugn, vänder kroppen och ansiktet från mig. Andas lugnt och sakta.
Efter en liten stund vågar jag flytta mig. Ser att han blundar.
Han luktar fortfarande bebis. Sött och mjukt och gott. Med en underton av tvål. (eller är det parfym från någon dagisfröken..?)
Min lilla pojk. Det finns inget mer rofyllt än ett sovande barn.
Jag börjar förstå att pojkar lätt kan bli bortklemade av sina mammor, speciellt om de är yngsta barnet.
Så liten och ändå på väg att bli stor nu.

måndag 1 november 2010

På utflykt





Dagis är stängt idag så dottern och sonen (lilla Gnöl just nu) har varit hemma och jag har varit ledig från jobbet. Vi har varit med grannfamiljen på utflykt i NATUREN dit jag så sällan kommer numera. Naturen var idag en gammal hagmark som grannen "hittat" en dag. Grannen som också saknar naturen och har två små barn i samma ålder som mina.
Att det ska vara så svårt att ta sig ut.
Det första vi får syn på är en gammal skrotbil. Med betoning på gammal. Den hade nog legat där ett tag, sisådär 50-60 år gissningsvis..
Sonen tröttnade ganska kvickt på att utflykta. Vi fikade, men sen fick han nog. Gnöööl och gnäll.
En liten stund tittade vi på en hög med älgbajs men sen var det mest gnäll igen, så vi begav oss hemåt. Jag var rätt nöjd ändå. Kände mig riktigt pigg för en gångs skull.
Måste komma ihåg detta och tvinga ut mig själv och ungarna lite oftare. Och mannen, när han är ledig!