Fult

Har idag lämnat iväg tre svarta sopsäckar med kläder och leksaker, mestadels bebisleksaker, som om någon vecka ska få direkttransport till ett barnhem i Polen. Jag har även köpt lite grejer; toapapper, schampoo, tvättservetter och annat som tydligen är en enorm bristvara för dessa små barn, i åldern 0-6 år.
Dessa svarta sopsäckar har tyngt mig i någon vecka, jag har varit lite orolig att inte få iväg grejerna.
Jag trodde också att avlämnandet skulle kännas bra, att veta att dessa saker kommer till nytta och kan glädja?
Istället känns det oerhört tungt. Det finns massor med skänkta saker i rummet där jag får ställa mina säckar. Ändå tänker jag att vi borde kunna göra så mycket mer! Detta är en droppe i havet, ett barnhem av tusen barnhem världen runt. Så istället åker jag därifrån tung i sinnet och rätt så bedrövad.
Vi lever i ett överflödssamhälle utan dess like. Tänk att det finns de som inget har, inte ens en familj. Kanske har de här barnen redan en del leksaker och detta blir ett tillskott, kanske har de inga leksaker alls.
Något som fortfarande gör mig så himla arg när jag tänker på det är en sak som hände i helgen.
Dottern ville ta lotter, och man kunde där välja choklad- eller gosedjurslott. Så säger den här mamman, jag har sett henne en gång på öppna förskolan, att "några gosedjur behöver vi inte, vi som just slängt en hel plastsäck med sådana." Farbrorn som säljer lotterna säger att "det var väl synd, du kunde skänkt dem, kanske till romerna (det har bott asylsökande romer på en camping här, jag tror inte de är kvar längre)?
Då säger den här mamman att " nähädu, dom ska minsann inte få nåt i alla fall!".
Jag blev helt paff, kläckte ur mig nåt halvbra (när lyckas man få in en fullpott i ett sådant läge, inte ofta..) och gick därifrån med dottern i släptåg. Jag var så arg att jag nästan började gråta. Idiot!
Tänk vad den här plastsäcken hon SLÄNGT hade kunnat glädja.
Hon har en bebis. Jag har sett hennes man. De är inga direkt vackra människor, det tänkte jag faktiskt på när jag såg dem. Alla har nåt vackert, men de var faktiskt ganska osnygga allihop. Och då tänker jag att ibland speglar det yttre även det inre, sagorna till trots. Även om det lilla barnet hon har nu inte kan hjälpa detta..