Kusiner

Den här helgen är barnens lill-kusin på besök. Att visa alla sina saker är det bästa som finns och att titta och känna på någon annans saker är om möjligt ännu bättre! Sonen passade också på att mysa en stund i sin säng med lill-kusinen.

En sessa

Så har då Sveriges kronprinsessa fått en ...kronprinsessa? Kallas det så, eller bara prinsessa?
Oavsett är det lite häftigt med två kvinnliga regenter på raken, tycker jag, som gillar kungahuset.
Namnet får man veta imorgon, fast det redan har bestämts. Man vill väl att Svenska folket och resten av världen (Tyskland i synnerhet..?) ska få suga på karamellen ett tag till. Det gissas på Alice, Kristina, Desiree och Lillian. Bland annat.
Nån unge på TV tyckte prinsessan skulle heta Mimmi. Mimmi mus, Mimmi och Reine i fjällen...Nja, kanske inte det bästa förslaget.

Jag undrar också om kronprinsessan, mitt i glädjen, som jag verkligen hoppas att hon känner, tänker på det ansvar som detta lilla barn föds att bära.

Vovven

Näst bäst efter att ha en egen hund är naturligtvis att få låna en! "Bulldogg" är ett populärt TV-program här hemma, och idag hade vi ett eget litet bulldogg. En snäll dam som brukar promenera förbi med sina två hundar har erbjudit oss att låna en av dem, och idag tog jag mod till mig och ringde, efter en hel del påtryckningar om man säger så. Och inte från mannen eller sonen då.
2,5 timme var hon här, vovven, en allergivänlig Tibetansk terrier. Mannen är snuvig, men det blev i alla fall inte värre efter besöket.

Fredagsmys igen

Dottern ylande om fredagsmys. Förbannade påhitt av chips-branschen!!
"Men fredagsmys hos oss är ju att vi äter nåt extra gott", försökte jag. Vi ska göra hemgjord pizza!
-JAG TYCKER INTE ENS OM PIZZA!!!
Hon åt heller ingen, överraskande nog. Inte heller sonen ville ha.
-Fiiiiil ha! Gapade han, och fick filmjölk istället.
Ibland tänker jag på min mamma som var snäll och lagade annan mat till mig var och varannan dag under min tidiga uppväxt.
Detta träsk skulle minsann jag aldrig hamna i!
Lite sump kring fötterna har jag fått i alla fall.
Hur man än vänder och vrider sig slutar man som sina föräldrar i alla fall. Eller nåt åt det hållet åtminstone.
Sen gav vi efter och så gjorde mannen HEMGJORDA chips med dottern.

Snabb visit

Idag har jag varit på snabbvisit i Malmö. Tåget kom fram i tid, jag var lite extra orolig eftersom det är hejdlöst mycket snö, men i storstaden var marken nästan helt bar.
Åkte buss till FÖRLAGET. De vill ge ut mitt manus! De tycker det är angeläget, det jag skrivit! Jag fick tillbaka manus på papper med markeringar av sånt man vill att jag ändrar och flyttar. Titeln ryker.
Jag är alldeles fladdrig i magen. Det är roligt och oroligt på samma gång. Jag har lite samma känsla som när jag var gravid första gången. Jag vill berätta för ALLA! Hur ska jag kunna koncentrera mig på jobbet imorgon?
Än är det ju långt ifrån i hamn, men nu kommer det att hända verkligen, tillslut.
De ska ta fram förslag på omslag (jag kom med några egna förslag också).
Tankarna kring vad dottern kommer tänka och säga när hon blir äldre. Det är också en gnagande liten oro.

Dagen

Dagen i korthet.
Spolarvätskan i bilen slut. Pengarna på kontot slut (hade glömt att föra över), så jag kunde varken hämta nytt parkeringsintyg för miljöbil eller köpa busskort som jag tänkt när jag nu ÄNTLIGEN tagit mig ner på stan.
Tagit bort körsbärsmärket i pannan (det gjorde ONT!) med laser (ja, inte alldeles på egen hand då).
Busschauffören frågade om det var halv biljett jag skulle ha.
Snöat hela dagen.
Pratat med förlag i Malmö. Beställt tågbiljett dit på torsdag, fast jag har övermycket att göra på jobbet. Ansökt om semesterdag.
Ätit sushi.
Saknar mina glasögon, VAR ÄR DOM??

Ormbo

Nu har jag varit sjuk igen. Och mannen också. Sonen har vattenkoppor och jag är förkyld. Piggare idag i alla fall och försökte börja städa i röran. Ser hyfsat ut i arbetsrummet vid en första anblick, men vad är det för ORMBO under skrivbordet egentligen? Hur kommer man tillrätta med det? Stoppar hela härligheten i en "snygg låda"?

Godaste köttbullarna

Varje gång jag gör egna köttbullar tänker jag att "det borde jag göra oftare!". Men det tar ju en stund förstås, men är värt besväret som det brukar heta. Nummer ett är att ha bra färs. Jag vill ha färsen som butiken själv maler, blandfärs.
Till ca 600 gram tar jag en halv finhackad lök, ett ägg, vatten och ströbröd, knappt en deciliter. PEPPAR, ca 2 kryddmått av vardera vit- och svartpeppar eller helst lite till, nästan en matsked salt, eller lite mindre salt och soja också istället. Senap, gärna söt, ca 1 matsked, malen ingefära ca 2 teskedar. Eventuellt lite socker, om senapen inte är söt.
Det var fler "mmm" från dottern än i den där gamla Marabo-reklamen.

Chokladbollar

För egen del blev det chokladollar till middag. Sen var mina points slut och dessutom överskridna för dagen. Barnen hade gjort bollarna ihop med mannen, fast det är mitt i veckan, och med hundögon stirrade de på mig, och dottern sa "Du får också ta, mamma!" Inte kan en liten mamma säga nej då? Det är ju i alla fall mycket havregryn i, och havre är ju väldigt nyttigt.

Vaccinera eller inte vaccinera

Så var det det här med vaccinationer...
När jag för snart 6 år sedan, som förstagångsmamma, var lite osäker, så frågade jag på BVC. Jag hade hört att man märkt att vaccinet man ger bebisar kan ge autism. Min BVC sköterska, jag kunde rikigt se henne sucka djupt inombords. Hon förklarade att det var ett rykte som uppstod på Nya Zeeland för många år sedan. Och att det inte ska finnas något samband. Men visst fortsatte tvivlet att gnaga lite, lite i mig ändå. Men jag har låtit vaccinerat båda mina barn.
Med jämna mellanrum dyker det upp igen, att vi inte ska vaccinera, att vaccinet bland annat bidrar till att sänka vårt eget immunförsvar. Att vi ska "få hela sanningen" från myndigheterna.
I en värld full av val, så många att vi blir stressade och pressade, så vill jag tro att vi måste utgå från de rekommendationer som våra ansvariga myndigheter går ut med. Jag som enskild liten människa kan inte (och orkar inte!) gå igenom alla forskningsreslutat och studier för att bilda mig en egen uppfattning i varje frågeställning vi ställs inför. Ändå är det detta som sker.
Å, vad de måste ångra sig, föräldrarna till de barn som fått biverkningar av sprutan mot Svininfluensan. Men inte hade de egentligen något val? Oron över att ens lilla barn skulle bli sjukt vid ett utbrott var ju avgörande här. Ingen visste hur allvarlig en ny pandemi skulle slå mot befolkningen.
Runt om i världen skriker människorna efter vaccin av olika slag. Om de hade kunnat hade de vaccinerat sina barn, men får istället se dem dö i någon relativt okomplicerad sjukdom. Om de hade bott i väst hade hjälp funnits att få vid komplikationer av sjukdomen. Det är bara här i väst vi har lyxen att avstå?
Det är ingen lätt fråga det här. Men jag tycker på något sätt att det är därför vi inte kan lägga så mycket ansvar på oss själva. Och nu menar jag inte att man helt okritiskt ska ta till sig vad som sägs utan att tänka själv alls. Absolut inte!
Sen har vi detta med resande. Vi riskerar inte bara att bli smittade själva av sjukdomar som nästan inte finns kvar här, vi riskerar dessutom att smitta ner människor på plats!
Jag läste för något år sedan om fängelser i forna Sovjetunionen där man inte kunde släppa ut fångar som avtjänat sina straff, för de har tbc. Och det finns inga vaccin att få. Så de får snällt (?) stanna i överbefolkade fängelser där sjukdomen sprids som pesten. De släpps inte ut på grund av risken för smitta utanför fängelsemurarna.
Det paradoxala i detta är att det är ju inte sjukdomarna det är fel på. Egentligen. De är populationsbegränsare. Vi är för många här på klotet. Egentligen borde vi väl inte vaccinera alls, precis som det var på 1800-talet och tidigare. Befolkningen skulle reduceras automatiskt. Men nu befinner vi oss i en tillvaro som ser ut som den gör. Vi kan välja, till viss del, att ta bort sjukdomar och således öka vår livslängd och minska spädbarnsdödligheten. Återigen - i alla fall här i västvärlden.

Färg (rörigt..) vs vitt

Jag tycker verkligen det är för tråkigt att alla gamla möbler målas över med vit färg. Gå in på Blocket eller andra begagnat-sajter och det kryllar av dem. Det allra värsta är när någon helt uppenbart målat en gammal möbel för att, just nu, kunna sälja den lite dyrare än om den varit mörkbrun. Det är som Botox för en möbel. Uttrycket i träet försvinner. Skavanker som uppkommit på grund av användning och diverse flyttar och annat penslas över och kvar finns en neutral yta, helt själlös.
Det pågår en sorts massförstörelse av gamla möbler. Gamla möbler, som ska se gamla ut på ett annat sätt. Ett vitt sätt..
När vänder den här trenden då? När blir mörkbruna, murriga möbler poppis igen? Kanske aldrig, men ett hem med inslag av dem är väl bra mycket mer personligt än ett helt vitt hem? Jag hakar upp mig på detta, och det är med skräckblandad förtjusning jag tittar på bilder på helt vita hem i diverse inredninsgtidningar och på nätet.
Som motpol - här är en bild på hemmet i vabbande-tider, när allt är upp- och ner.. (Ser ni mitt lilla "ljuslykte-stilleben" till höger i bilden..? Nä, tänkte väl det.)

Helgen

Tillbaka från helgens äventyr i Linköping. Hemma igen i hemmets värme. Det är kallt ute. JÄTTEKALLT! Gillar inte kallt, inte alls.
Vi har varit med grannarna på Disney on ice, där vi tjyvade till oss kanonplatser, eftersom dessa ändå visade sig vara lediga. Folk som snällt sitter kvar på sina rumpor fast det finns mycket bättre platser som står tomma får skylla sig själva.
Sonen har haft feber från och till. Inga vattenkoppor. Eller kanske är det en koppa på hakan. Han har rivit sönder nåt litet.
Och lite läskigt, han har haft nåt som brukar kallas "nattskräck". Skriker i högan sky, stirrar ut i luften. "Aj, aj, aj, aj!" Vi trodde han hade ont i magen först. Men det har upprepats flera gånger. "Rädd!" skriker han också. Och spänner sig nåt otroligt och vill inte att man håller i honom. Tur jag inte hunnit se jätteläskiga filmerna (varav en är en riktigt skräck-klassiker) jag lånat av en kollega. Vet knappt om jag vågar se dem alls nu..
Det blir ju lite tokigt om man inte vågar gå in till sitt lilla barn på natten..

SNÖ!!!!

Ja, nu är det snö så det räcker och blir över! Liksom sin far älskar sonen att skotta snö!

Nej

Det är så svårt att inte bli besviken. Även om det är väntat, mer än väntat. Igår kom det ett, och idag kom ett till på mejlen.

"Hej Lotta,
Tack för ditt manus och för visat intresse för vårt förlag. Dessvärre tycker
vi inte att din bok passar in i vår än så länge begränsade utgivning, men vi
önskar dig lycka till på ett annat förlag."

"Stort tack för att du skickat ditt manus.
Vi har läst och begrundat ditt projekt men måste tyvärr avböja erbjudandet. För att vi ska kunna anta en bok behöver vi överväga och tro på ett flertal komponenter: manuset måste sticka ut ur mängden och passa in i vår utgivning, vi måste se till våra möjligheter att göra ditt manus rättvisa och kunna nå ut med den färdiga boken till tillräckligt många inköpare liksom media och läsare. Vi önskar dig lycka till framöver och hoppas att du hittar ett annat förlag som är intresserat av just ditt manus. Det finns ca 1000 bokförlag i Sverige, så ge inte upp!"

Om jag räknar efter har jag skickat till 16 förlag. (Av 1000..?! Då räknar man nog enmansförlag som ger ut sina egna böcker.)
Jag har fått 6 nej. Just nu känns det ganska tungt. Det är för viktigt för att ta med en klackspark.