Artikel

Artikel i Expressen som jag kom med i på slutet. Historien är väldigt sorglig och det känns bra att de försöker reda ut begreppen förlossningsdepression kontra förlossningspsykos.

Ny blogg

Har startat en ny blogg! Läs om den här.

Den andra boken..

Så kom det då tillslut en bok av det slag som jag letat efter så länge. Och nu har jag läst den. Det var med skräckblandad förtjusning jag öppnar pärmarna och läser de första kapitlen. Kommer den vara lik min egen text? FÖR likt det jag själv upplevt och skrivit om? Vissa saker är lika, men språket skiljer åt. Även om den också är skriven i presens, nutid. Är det ett medvetet drag, så som jag tänkte? Att det ger en närvaro. Att detta pågår. Moderslycka -vart tog glädjen vägen? Boken är självbiografisk och handlar om en kvinnas upplevelser av tre graviditeter och om hur hon mådde efter förlossningarna. Om depressionerna hon fick efter varje barn. Om depressioner som övergår i psykoser eller i alla fall ett psykosliknande tillstånd som bland annat botas genom elbehandling. Det är blod, svett och tårar. Ilska, ledsenhet och frustration men också så mycket kärlek. Språket är rättframt, levande och oförställt. Att få läsa om det fula och det svåra är som att få ta ett djupt andetag efter att ha hållit andan länge.

Nej

Det är så svårt att inte bli besviken. Även om det är väntat, mer än väntat. Igår kom det ett, och idag kom ett till på mejlen.

"Hej Lotta,
Tack för ditt manus och för visat intresse för vårt förlag. Dessvärre tycker
vi inte att din bok passar in i vår än så länge begränsade utgivning, men vi
önskar dig lycka till på ett annat förlag."

"Stort tack för att du skickat ditt manus.
Vi har läst och begrundat ditt projekt men måste tyvärr avböja erbjudandet. För att vi ska kunna anta en bok behöver vi överväga och tro på ett flertal komponenter: manuset måste sticka ut ur mängden och passa in i vår utgivning, vi måste se till våra möjligheter att göra ditt manus rättvisa och kunna nå ut med den färdiga boken till tillräckligt många inköpare liksom media och läsare. Vi önskar dig lycka till framöver och hoppas att du hittar ett annat förlag som är intresserat av just ditt manus. Det finns ca 1000 bokförlag i Sverige, så ge inte upp!"

Om jag räknar efter har jag skickat till 16 förlag. (Av 1000..?! Då räknar man nog enmansförlag som ger ut sina egna böcker.)
Jag har fått 6 nej. Just nu känns det ganska tungt. Det är för viktigt för att ta med en klackspark.

Hinna före

Tänk om någon annan "hinner före"?
Ända sen jag började skriva sommaren 2010 har jag varit lite ängslig för att någon annan ska hinna före med en bok om att ha en förlossningsdepression. Jag förstod ganska snabbt hur lite som egentligen finns skrivet, och detta sporrade mig, visst var det så.
I sökandet efter kvinnor (och män med för den delen, men det har varit svårare) som ville dela med sig av sina erfarenheter har jag ibland stött på andra som också skriver. Andra som därför inte har velat vara med i min bok, för de skriver själva.. Men visst måste det finnas utrymme för fler böcker, samtidigt?
Kanske är de andras manus inte klara ännu. Kanske har de skickat till förlag, men inte har en tillräckligt fängslande historia trots allt?
För ännu finns ingen bok av det slaget jag tänker på.
Jag tänker att jag har alltid skrivit, i någon form, och fick alltid högst betyg på uppsatser. Men min historia kanske inte duger för det? Ett språk som duger på gymnasiet är naturligtvis inte samma sak som att det räcker till en bok? En förläggare måste väl se potential att sälja lite också, om de ska ta sig an ett manus?

Jag tänker att jag kan ge ut den själv annars. MEN, visst är det en kvalitetsstämpel att ett förlag antar ens manus? Det går inte att komma ifrån. Så nu håller jag tummarna. Och försöker andas lugnt.

Ingen riktig mamma igen..

Nja, nu har jag läst ut boken "Ingen riktig mamma".. Handlade egentligen mer om andra problem än just den första tiden, barnet har svårigheter längre upp i yngre tonåren..
Helt OK, men ingen fantastisk bok, det tycker jag inte. Tyvärr. Jag kan inte låta bli att undra om författaren själv fött barn? Om hon har det, var nog det en ganska OK upplevelse, relativt sett..

Ingen riktig mamma

Jag letade och letar fortfarande efter litteratur kring förlossningsdepressioner. Eftersom det nästan saknas skönlitterär litteratur föddes tanken att skriva själv. Jag började sommaren 2010 och har just skickat till några förlag. Och just nu i dagarna läser jag om Karin Flygares bok "Ingen riktig mamma" och beställer den via biblioteket. Boken kom ut förra året och handlar om en mamma där det inte blir riktigt vad hon tänkt sig med kärleken till barnet. Jag har läst en tredjedel och den verkar bra, men är inte självbiografisk, i alla fall inte öppet.
Lite, lite undrar jag hur det påverkar möjligheten att få en bok utgiven, om förlagen anser att marknaden blir mättad? Men inte kan EN bok vara nog? Kanske ger det draghjälp istället, att en etablerad författare belyser ungefär samma ämne? Jag hoppas det är så istället. Om det nu inte är en kokbok man skrivit.

"Ett samtidsdrama som vänder på perspektiven och ställer svåra frågor. Vem är en bra mamma? Varför går det bra för en del och för andra inte?"

Bok om förlossningsdepression

Så har jag då hämtat mitt manus från ett tryckeri, och nu ska jag skicka till några bokförlag!
Ett litet smakprov kommer här. Vill någon mer hålla tummarna för mig så är det varmt välkommet, ja, faktiskt det enda jag önskar mig i jul.

"En pappa som jag och Robert har sett ända sen vi själva kom in på förlossningen är också kvar på BB fortfarande. Jag hälsar en gång i korridoren, när jag är på väg tillbaka till mitt rum, och frågar nåt om hur det gått för dem. De ligger inne för hotande missfall visar det sig. Mannens fru är bara i vecka 23.

Sen ser jag henne vid frukosten. Där sitter vi, flera stycken nyblivna mammor med våra bebisar och fortfarande stora, pösiga bulldegsmagar. Men hon har ingen bebis i någon balja med sig. Hon ler och ser glad ut, och berättar det som hennes man avslöjat dagen innan.
Men vad känner hon egentligen? Hatar hon oss andra, vi som redan genomgått en lyckad graviditet och nu har våra barn i famnen?

Flera månader senare, när jag och Robert är ute och går med barnvagnen i snålblåsten, möter vi detta par som kommer gående ett stycke ifrån oss. De har ingen vagn med sig. Och så vitt jag kan se är hon inte gravid. Känner de igen oss också?
Hade jag kunnat hade jag velat prata med dem, säga att livet inte behöver vara slut bara för att de inte fått något barn. Att det inte är något att avundas egentligen. Men naturligtvis passerar vi varandra utan ett ord.
Mina ögon tåras. Kanske är det bara blåsten."

(Läser ni detta och hittat hit för ni letat efter en bok i ämnet, får ni mer än gärna göra ett inlägg, d.v.s. Jag har själv letat förgäves många år.)

Utfasning

Det började med den här historien, ungefärligt återberättad från vad jag läste i Aftonbladet.
Princessan Madelaine besöker i USA ett barnhem med barn som blivit sexuellt utnyttjade. Hon frågar en liten pojke vad han ska bli när han blir stor? "Vet inte, säger pojken och suckar tungt, "du vet väl att jag är fosterbarn?" M. säger att "Det var ju Stålmannen också" och pojken skuttar lite gladare iväg.
Buhu, här rullar tårarna på mig. Jag som inte kan låta bli att undra om hon kom på det själv, ens?
Program på TV när de tar hand om skadade djur och släpper ut dem igen. En hare som får springa på en äng för första gången. Buhuuu, igen.
Och så idag, jag läser om idol-Amanda som grät över sin vinst, och då gråter även jag.
Det är inte klokt. Kemisk obalans? När ska jag klara mig på egen hand?? Jag slutade med Paroxetin för två dagar sen, efter en veckas utfasning.

Förlossningsdepression

Carola sitter i en TV soffa och pratar om att hon bodde sina första månader på barnhem. Hennes mamma hade en förlossningspsykos, vilket C säger är vanligt.
Detta är ju nu inte sant. Förlossningspsykos får 1-2 kvinnor av tusen. Hon tänker nog på förlossningsdepression, som drabbar upp till 20 procent av alla nyblivna mammor.

Men det är ju märkligt att förlossningsdepression JUST NU börjar uppmärksammas alltmer. Och detta är ju vad boken jag skriver på, och som jag i stort sett är klar med, handlar om.
Det kommer från alla möjliga håll, det verkar över huvud taget vara "inne" med att prata mer öppet om psykisk ohälsa. Vilket är jättebra!

Jag sitter med de sista redigeringarna. Sen är det bara att hålla tummarna och skicka till förlag.
Och jag hoppas även förlagen märkt hur vindarna blåser.

Solen som skiner

Jag hänger tvätt på den nyligen uppsatta torkvindan. Detta är vår tredje sommar i huset och nu, bättre sent än aldrig, införskaffades en torkvinda.
När vi bodde i lägenhet åkte jag ibland över med dottern, som då var bebis, till svärföräldrarna med all vår tvätt. Och tvättade och hängde tvätt under dagen eftersom detta bestyr var så tidskrävande och jobbigt i tvättstugan.
En speciell känsla kommer över mig under såna här heta, soliga dagar. En känsla jag kommer att få leva med.
När jag gick runt med mannen på lasarettsområdet när dottern skulle födas. Att solen som sken kändes alldeles för skarp, speciellt under värkarna som kom tätt, tätt, redan från början. Och som jag nu i efterhand vet, faktiskt, gjorde ONT, riktigt, riktigt ont på riktigt.. Inte som värkarna med sonen, när smärtan faktiskt var uthärdlig.
Sommarvärme kommer alltid påminna mig om de där 3,5 dygnen med kraftig smärta, när tiden och dagarna flöt ihop och passerade. Hur solen sken utanför sjukhusfönstret.
När sonen föddes regnade det hela dagen vilket var befriande i sig.

Nödvändigheter

Sonen, nyss så liten och hjälplös, fyller snart ett år. Och häromdagen hittade jag vad som förmodligen var laddaren till Babywatchern. Det är det också.
Vi har klarat oss galant utan denna, egentligen, så oumbärliga tingest. Sonen har fallit ur sängen tre gånger. Han sover oftast bara en gång per dag sedan han blev mer rörlig. En gång låg han på mage och skrek på golvet. En gång på rygg, på mattan och en gång halvsatt han redan upp och skrek bara lite, lite. Usch, det är hemskt, de där sekunderna innan man kan se ordentligt så inget allvarligt hänt.
Mammaintuitionen har alltså räddat honom nästan alla gånger. Jag har några gånger varit ute i trädgården och grejat, och jag känner på mig att NU är det dags att gå in. Och då har han oftast vaknat precis, eller vaknar några minuter senare.
Men nu ska den igång, babyvakten! Nu är det sluttrillat!
Vi använde den aldrig när dottern var bebis och vi bodde i lägenhet. Jag försökte några gånger, lite halvhjärtat. Tänkte att jag kunde sitta ute och läsa och sola, men väggarna i sekelskiftshuset vi bodde i var förmodligen för tjocka för signalerna. Så jag vågade aldrig lita på att den fungerade. Dessutom var den sommaren så varm att jag inte orkade sitta ute i solen.
Jag har också hittat den lilla badbyxan för bebisar som jag hade tänkt ha när dottern gick på babysim. Det blev nu aldrig nåt babysim för henne. Kanske var det tur det, hade hon varit mer glad i vatten än vad hon är hade hon varit en amfibie. Nåt strandliv var det aldrig tal om när hon var bebis den där heta sommaren 2006. Att jag inte mådde bra alls är ingen hemlighet och jag var så himla ängslig. Vågade knappt ta ut henne alls i solen. Nu vet jag även känslomässigt att bebisar kan vara en liten, liten stund i solen utan att förkolna. Så nu får sonen istället ärva de sprillans nya små badbyxorna för bebis 7-10 kg.
Hans lilla rumpa får nog plats hela sommaren i dem hoppas jag.