Nödvändigheter

Sonen, nyss så liten och hjälplös, fyller snart ett år. Och häromdagen hittade jag vad som förmodligen var laddaren till Babywatchern. Det är det också.
Vi har klarat oss galant utan denna, egentligen, så oumbärliga tingest. Sonen har fallit ur sängen tre gånger. Han sover oftast bara en gång per dag sedan han blev mer rörlig. En gång låg han på mage och skrek på golvet. En gång på rygg, på mattan och en gång halvsatt han redan upp och skrek bara lite, lite. Usch, det är hemskt, de där sekunderna innan man kan se ordentligt så inget allvarligt hänt.
Mammaintuitionen har alltså räddat honom nästan alla gånger. Jag har några gånger varit ute i trädgården och grejat, och jag känner på mig att NU är det dags att gå in. Och då har han oftast vaknat precis, eller vaknar några minuter senare.
Men nu ska den igång, babyvakten! Nu är det sluttrillat!
Vi använde den aldrig när dottern var bebis och vi bodde i lägenhet. Jag försökte några gånger, lite halvhjärtat. Tänkte att jag kunde sitta ute och läsa och sola, men väggarna i sekelskiftshuset vi bodde i var förmodligen för tjocka för signalerna. Så jag vågade aldrig lita på att den fungerade. Dessutom var den sommaren så varm att jag inte orkade sitta ute i solen.
Jag har också hittat den lilla badbyxan för bebisar som jag hade tänkt ha när dottern gick på babysim. Det blev nu aldrig nåt babysim för henne. Kanske var det tur det, hade hon varit mer glad i vatten än vad hon är hade hon varit en amfibie. Nåt strandliv var det aldrig tal om när hon var bebis den där heta sommaren 2006. Att jag inte mådde bra alls är ingen hemlighet och jag var så himla ängslig. Vågade knappt ta ut henne alls i solen. Nu vet jag även känslomässigt att bebisar kan vara en liten, liten stund i solen utan att förkolna. Så nu får sonen istället ärva de sprillans nya små badbyxorna för bebis 7-10 kg.
Hans lilla rumpa får nog plats hela sommaren i dem hoppas jag.