Hashtag förlossningsdepression

Hur använder man hashtag för att nå ut bättre i ett ämne? Tänker då på min andra blogg om förlossningsdepression. Lite jobbigt om det ska vara andra tecken mitt i texten? Finns symbolen ens tillgänglig när man skriver på datorn? Var i så fall??

Ett litet ord

Hörde på Krister i P3 på väg hem från jobbet om vad mänskligheten "fått" under 1900-talet och när jag lyssnade handlade det om den sexuella revolutionen på 60-talet när p-pillrena kom. En läkare tror jag det var som i en radiointervju pratade om hur amerikansk "petting" spred sig bland vissa kretsar av ungdomar och hur flickorna faktiskt var tvungna att tänka lite extra på sina stackars upphetsades pojkvänner som hade svårt att "stoppa"om det gått för långt i den fysiska närkontakten...

Och så såg jag nyss det här inlägget på Facebook (skapat av Charlotte Gentili). Underbart och mitt i prick! (Och ett litet inlägg i våldtäktdebatten..)

Åkte buss igår när en tjej (~14) kliver på. Just den här dagen hade "dagens outfit" inte blivit helt lyckad (om inte annat blir man ju förkyld av att ha så lite kläder på sig, tänker jag). Inte heller valet av skor var optimalt och hon skulle kanske behöva en liten snabbkurs i användandet av solpuder. Inga konstigheter, vi har alla varit där. Konstigt blev det däremot när tanterna bakom mig tyckte sig ha rätten att högt och dömande diskutera hennes kläder. Bland de mer skeva uttalanden hördes "men det är ju synd om de jämnåriga pojkarna, det är ju så många hormoner som snurrar i den där åldern, det blir ju som att kasta ett köttben till en hund".

...

Här är min hund Marlon. Marlon är en hungrig hund. Inte så att han "tycker det kan vara gott att äta något litet ibland" utan vi snackar om en besatthet. Hela Marlons liv kretsar kring mat. Kort sagt så äääälskar han mat. På bilden har han en skiva underbart god salami precis under nosen. Vet ni varför han inte rör den?

För att jag sa "nej"

Trygghetsråd och ledset specialbarn..

Jag var på föräldrarådsmöte igår i dotterns skola. Kände mig som en RIKTIGT vuxen, ansvarstagande förälder...
En fantastisk sak de berättade var att det på skolan finns något som kallas trygghetsråd. Det är ett par-tre pedagoger med specialutbildning. Om någon anmäler att de är mobbade pratar trygghetsrådet med den som drabbas och försöker få en bild av vad som händer. Sedan hämtar man de elever som varit delaktiga i mobbingen, helt oanmält och sonika plockar dem i deras klassrum. Pratar med dem i enrum, inte direkta frågor utan mer "Vet du om ifall någon brukar bli retad på skolan?" Man gör det så att eleverna som utsätter andra för saker inte hinner prata ihop sig "För de är inte dumma, ska ni veta.."

Sen följs detta upp med fler samtal, även gemensamma med den som är utsatt/mobbad och man tar kontakt med respektive föräldrar, detta följs upp tills man tycker situationen är bra. Detta låter verkligen toppen tycker jag!

Och så idag, dagen efter.
När jag lämnat dottern och ska gå till bilen står en pojke, några år äldre än min flicka, kanske 9-10 år och storgråter vid cykelställen.
Jag går fram och frågar om det hänt något.
"JA, x sparkade mig på benen!" Gråter argt och förtvivlat.
"Var är din fröken, vill du att jag hämtar någon?" frågar jag och känner hur pulsen stiger.
"De bryr sig ändå inte!!" Hoppar upp och ner och skriker att han önskar att x dööör!
Jag frågar vidare om han vill ha hjälp, han ska tydligen ha gympa och vill INTE gå dit! Jag frågar om han vill att jag följer med honom?
Han tittar på mig och slutar gråta ett ögonblick.
"Är du helt knäpp eller!"
Jag frågar en lärare som går förbi och hon försäkrar mig att hans fröken är på väg. "Han är ett specialbarn, bara så du vet, de har koll på situationen, du kan åka nu.."

Jag frågar en gång till om jag ska följa med honom och ser att en lärare närmar sig med ett par gympadojjor i handen. Jag nickar till henne och går. Gråten i halsen.

Ja, ett specialbarn. Men ändå ett barn som ett annat barn har sparkat på.
Ska JAG nu anmäla detta på något sätt?

Gidlund

"Men varför läser du det där!?"
Mannen undrar när jag säger att jag läste inlägget från den 8 september.
Är han döende nu? Har han redan dött? Det är nog fler än jag som undrar om läget sedan detta sista, sparsmakade inlägg.
Varför läser man inlägg från någon som snart ska dö? För att känna sig mer levande själv? För att känna tacksamhet över det egna livet? Jag vet inte, men det är fantastiska texter.

Vad är ett barn värt?

Livet är sannerligen inte rättvist på en mängd olika punkter.
Hörde nyligen om att ett par fått tvillingbebisar med hjälp av en indisk surrogatmamma till priset av 300 000 kronor. Ja, det råkade bli tvillingar. Två för priset av en - toppen!!

Har skummat info på nätet och Indien är ju en enda stor bebisfabrik, med mer eller mindre bra villkor för kvinnan som ställer upp för andra genom att låna ut sin livmoder.

I Sverige är det inte tillåtet med surrogatmödrar. Det borde ändras, det tycker jag faktiskt. Kanske skulle det även kunna vara så att fler svenska barn blev tillgängliga för adoption om man stöttade fler att behålla oönskade barn? Idag är det väl nästan otänkbart att en tonåring skulle behålla en bebis, men är inte detta egentligen mest för att det inte ses som socialt accepterat?
Så länge man inte är väldigt ung återhämtar sig ju kroppen snabbare också efter en graviditet och det är ju faktiskt så att en hel del kvinnor får svårare att bli gravida efter att ha genomgå en abort..? Vet själv ett par stycken i alla fall. Paradoxalt nog kan det ibland vara tonårsaborten som orsakar senare barnlöshet.

Och jag tycker att man i större utsträckning skulle få adoptera sitt fosterbarn. Föräldrar som inte kan ta hand om barnet och där utsikterna att någonsin egentligen kunna få tillbaka vårdnaden, kan man inte ge upp sitt föräldraskap då?.. Är inte det även till barnets fördel? Att ha ett par föräldrar som verkligen helt är deras, även om det nu inte är de biologiska föräldrarna.

Stöd för ungdomar vid anhörigs bortgång

Någon förlorar ett barn och sjukskriver sig. Vilket är fullkomligt förstårligt. Man kanske förlorar en förälder eller annan anhörig som står en nära, och sjukskriver sig en period.
Men så tänker jag på att förlora en förälder i tidiga år. Inte kan man sjukskriva sig då? Göra ett kort uppehåll i sina studier för att man inte orkar vara närvarande i en tillvaro som måste fortsätta som vanligt? Hur fungerar stödet i skolvärlden i de här situationerna?
Jag har ingen aning. Någon som vet?

Vår?

Det snöar och snöar. Jag vill ha VÅÅÅÅÅR nu! Mer fågelpip och mer solsken.

Jag känner en människa som mår mycket dåligt just nu.
Och jag känner mig ändå mer tacksam för det jag har. Trots snön.

Parkeringskaos

Spaning på stan:
Varför gör snön att många människor helt tappar uppfattningen om hur mycket plats en bil egentligen tar och parkerar på 1,5 ficka istället för en? Just när snön gör just att flera parkeringar försvunnit under någon ihop-puttad snöhög?
"Ja, bara JAG får plats är allt frid och fröjd."

Frihet

Vi är på simhallen och där är ett stort gäng tonårsgrabbar från något annat land, jag kommer inte ihåg varifrån de asylsökande i Borgholm har kommit, en del är nog från Syrien, precis som de som bor här i Färjestaden. De tar liksom över bassängen som tonåringar i gäng gör ibland, hoppar över yngre barn och skvätter och "har" sig och surkärringen i mig växer lite.
När sonen ska upp ur bassängen hjälper en av grabbarna honom upp, räcker honom handen och ler. Och när vi fikar säger mannen att de har väl antagligen flytt militärtjänsten i sitt hemland. Och då slår det mig att de här pojkarna är bara barn och de hade kanske varit döda om de inte tagit sig därifrån. Och i ljuset av detta kan de gott få unna sig att ta över ett tag och njuta av friheten i vattnet och i detta just nu snötyngda land.

Peakar

Säg vad hände igår? Varför har besöksstatistisken plötsligt en peak? Vissa dagar läser ingen, andra dagen ganska många. Men fortfarande lämnas aldrig några kommentarer vilket är lite synd.

"Annat var det förr"

Efter 1,5 timme i pulkabacken, inklusive paus med grillad korv och bröd och varm choklad började sonen gråta och skrika att han ville hem.
De är inte lika uthålliga idag barnen, sa vi till varann, "annat var det när vi var små".
Barn idag vill vara inne och titta på film eller titta på paddan, som snart är var mans egendom.
Små, små barn som har ont i axlarna för de sitter och glor för mycket helt enkelt.
En annan sorts träningsvärk, det, som beror på att man egentligen inte gjort nåt alls..

Barnfetma

Är på simhallen igen för första gången på länge. Simmar min halvtimme och tänker på jobbet och på att  gubbarna i bassängen simmar i bredd.

Det är simträning i andra änden av bassängen, en liten grupp elever med en tränare, det är nog en del av en skolklass. Blandat med pojkar och flickor i 10-11 årsåldern, de är 7 stycken.
Så står de uppradade på bassängkanten och det går inte att undvika att se: 6 av 7 är överviktiga. EN flicka är normalviktig, de övriga har allt mellan gissningsvis 5-10 kg övervikt. Det är inte bara småmulliga barn detta, de är feta.

Vad gör vi med våra barn egentligen?? SER inte deras föräldrar problemet?
Gudarna ska veta att hur trött och sliten jag än känner mig emellanåt så släpper jag inte detta med maten och godsakerna, det är strider jag tar, i alla fall nästan alltid.

Det skrevs för ett tag sen i media om att generationen som är barn och tonåringar idag kommer leva i genomsnitt nästan 100 år. Undrar om detta stämmer med tanke på de följdsjukdomar som följer med fetma. Har man räknat med det i prognosen?

Årets första och sista

Ibland är lyckan årets första tulpaner (som vi fick på nyårsafton), redan lite väl utslagna och en kopp kaffe i all enkelhet. Bara några minuter av stillhet och lugn, när barnen är nöjda och umgås utan att bråka.

Sen kommer skriken igen, bråken. Men det är ibland de där minuterna man få suga i sig för att orka när man knappt sovit en natt som denna.

Ändringar

Nu har jag skickat ett något omarbetat bokmanus till förlaget. Jag läste igenom texten igen och DIREKT hittar man ju saker man vill ändra, det var ju några månader sedan jag sist läste det. Bland annat insåg jag att det här med att rikta sig till mamma och pappa var mindre bra. Inte alla lever i en sån relation, även en kvinnlig partner till en nybliven mammma berörs av en förlossningsdepression. Jag utgick från mig själv när jag skrev, men det är viktigt att formulera sig öppnare än vad jag gjorde först. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan vi automatiskt tänker utifrån ett annat perspektiv än mamma, pappa, barn? Att det inte ska behöva vara något man aktivt måste tänka till om? För jag är säker på att det inte bara är jag, dessvärre. Däremot avskyr jag ordet "hen", eller avskyr och avskyr, men jag tror inte att barn upphör att behöva manliga och kvinnliga förebilder. Var finns den vuxna avkönade "hennen" de då kan identifiera sig med?

Journaler

Älskar Google. Svaret på dina frågor finns bara några knapptryckningar bort. Extra välkommet vid tillfällen som detta, jag läser gamla sjukhusjournaler. Vad betyder "flare-effekt" till exempel? Det är märkligt att läsa en sjukdomshistoria som är 30 år gammal. Texten är kort, full av medicinska termer, men bakom dem fanns en människa vars kropp sakna bröts ner av sjukdom. Min mamma. Det är inte så jobbigt att läsa som jag trodde det skulle vara. Det är så länge sedan. Det är något jag tänkt på att göra i flera år. Att inte låta det bli ogjort. Det var bara några e-mail bort. Ibland är den digitala världen oumbärlig. Eller den gör i alla fall livet lite lättare för oss. Kanske är detta början på bok nummer två. Jag har redan skrivit fyra sidor.

Ljuga lite

Ljuger människor mer för varandra sen mobilerna kom än innan? Möjligheterna finns ju att befinna sig varsomhelst och ändå kunna prata med vem som nu än söker en. Senaste veckan har jag noterat vid mer än två tillfällen personer som antagligen ljuger. Exempelvis kvinnan som är på väg in i bilen på en parkering, men säger att "jag åker hemifrån nu." Kanske orkar man inte förklara allt på mobilen, så sanningen modifieras för att slippa följdfrågor. Det är förståerligt. Eller så ljuger man helt enkelt, för att man vill eller måste. Sen har vi ju de som kanske är onödigt detaljerade. Som mannen som sitter bakom ICA i Högsby och säger "Äh, jag sitter här bakom ICA och dricker en öl." Eller han som satt i den nästan tomma bussen och pratade om sin fotboja. Han visste ju dessutom att ALLA hörde. (Och njöt av det.) Själv orkar jag inte ha nån mobil, jag har en, naturligtvis, men det är SÅ SKÖNT att slippa prata i tid och otid. Och jag ljuger ändå så dåligt.

Smutsig

Sonen "diskar" och plötsligt öser han ur en kastrull med vatten på golvet. Eftersom nu trasmattan ändå är dyngsur tänker jag att den är likabra att tvätta, fast det är lördag kväll och melodifestival-final (som jag visserligen struntar i, även om jag nog måste se Ranelid-spektaklet..menar miraklet..)
Varför kommer det så mycket.. brunt vatten från en trasmatta? Den är tvättad innan. "Blöder" mattor verkligen så mycket..? Även i kallt vatten?
Läste en intervju med Dominika Petrovska eller vad hon nu heter. Hon hade fullt med äkta mattor, ju äldre desto bättre. Helst skulle de ha fartränder. Eh?
Nja, inte vet jag, men att tänka att det är just fartränderna jag tvättar ur är mindre roligt. Fartränder från vaddå? Tjock tax? Tjock farbror som klipper tånaglarna naken? Hu, tanken svindlar. Hoppas det är vanlig smuts helt enkelt.
Men det är ju det som är nackdelen med second hand. Det kan finnas andras lort på grejerna. Tur man kan tvätta.

Vattenkoppor

Så har dottern fått vattenkoppor. Hon hade feber igår kväll och en ruva på halsen, som kunde vara en kvissla, eller att hon rivit sig. Idag hade hon en blåsa på andra sidan halsen.
Så vi är hemma, hon och jag. Det är en välsignelse att kunna umgås själva, bara vi två. Sonen är på dagis, han är frisk än så länge.
Vi har tittat på film och läst böcker och ätit bananpannkakor.
Jag tror på det här med tid att bara vara. Om det så gäller relationen med din partner, eller med ditt barn. Det kittar ihop, att bara få sitta ner och prata om vad som dyker upp att diskutera. Man måste få ta sig den tiden ibland. Det är därför jag lämnar sonen på dagis, fast vi är hemma. Och det är därför vi ibland har fuskat med att ha barnen på dagis, fast vi är hemma bara mannen och jag. Samhället tjänar på detta i längden, jag väljer att tro det. Det är ett sätt för mig att försvara detta, fast man inte får. Men det är ibland enda sättet att få ett andningshål, rätt eller fel.

Att vara vuxen

När ska man bli helt vuxen egentligen? Jag fyller 39 år om några månader, och har ändå så svårt för vissa saker man borde klara av vid det här laget.
1. Att begära VAB-ersättning. Man ska först anmäla sjukt barn, sen ska man komma ihåg att skriva upp dagarna man är hemma på almanackan hemma, och begära utbetalning, helst på nätet. Och vänta in lappen att lämna till förskolan. Och lämna lappen, och komma ihåg att hämta den underskriven, och sen skicka in eländet. Man måste ju skicka in lappen även om man begär ersättning på internet. Man borde väl kunna ordna så personalen fyller i åt en via nätet, de också?
2. Att göra mer än ett ärende samtidigt, utan att ge upp.
Igår skulle jag, samtidigt, reklamera en grej på Post-utlämningsstället, och hämta två paket, och lämna in ansökan om, håll i er - ICA-kort. (Valfritt att hålla i sig för att vi inte har det redan, alternativt, att vi söker om detta ultimata vuxna bevis). Jag åkte därifrån utan ett av paketen. Fick vända halvvägs hemma i snömodden och åka tillbaka. Höll på att köra upp på trottoaren istället.
Vi gjorde ett försök att skaffa ICA-kort för ett år sedan, men misslyckades att samordna våra besök i affären med att vi båda hade legitimation, och så rann det ut i sanden.

Det enda vuxna jag kan riktigt bra, tror jag är att fickparkera. Många års boende inne i stan har gett en förfinad teknik, jag kan fickparkera på "fel" sida utan problem. Jag kan fick-parkera med två decimeter tillgodo fram och bak. Vilket någon gång resulterat i att jag, stressad, knappt kunnat ta mig därifrån.. Fast då kände jag mig inte så vuxen och lyckad heller..

Hinna före

Tänk om någon annan "hinner före"?
Ända sen jag började skriva sommaren 2010 har jag varit lite ängslig för att någon annan ska hinna före med en bok om att ha en förlossningsdepression. Jag förstod ganska snabbt hur lite som egentligen finns skrivet, och detta sporrade mig, visst var det så.
I sökandet efter kvinnor (och män med för den delen, men det har varit svårare) som ville dela med sig av sina erfarenheter har jag ibland stött på andra som också skriver. Andra som därför inte har velat vara med i min bok, för de skriver själva.. Men visst måste det finnas utrymme för fler böcker, samtidigt?
Kanske är de andras manus inte klara ännu. Kanske har de skickat till förlag, men inte har en tillräckligt fängslande historia trots allt?
För ännu finns ingen bok av det slaget jag tänker på.
Jag tänker att jag har alltid skrivit, i någon form, och fick alltid högst betyg på uppsatser. Men min historia kanske inte duger för det? Ett språk som duger på gymnasiet är naturligtvis inte samma sak som att det räcker till en bok? En förläggare måste väl se potential att sälja lite också, om de ska ta sig an ett manus?

Jag tänker att jag kan ge ut den själv annars. MEN, visst är det en kvalitetsstämpel att ett förlag antar ens manus? Det går inte att komma ifrån. Så nu håller jag tummarna. Och försöker andas lugnt.