Om mig

Mitt foto
Färjestaden, Öland, Sweden
Gift tvåbarnsmamma, arbetar till vardags som miljöskyddshandläggare. Jag har gett ut en bok som heter En mekanisk mamma -drabbad av förlossningsdepression. Du kan enklast beställa den via internetbokhandeln, eller ta kontakt med mig direkt. Du kan nå mig på Lotta.Lindeborg@gmail.com. En mekanisk mamma finns också på Facebook!

torsdag 26 september 2013

Trygghetsråd och ledset specialbarn..

Jag var på föräldrarådsmöte igår i dotterns skola. Kände mig som en RIKTIGT vuxen, ansvarstagande förälder...
En fantastisk sak de berättade var att det på skolan finns något som kallas trygghetsråd. Det är ett par-tre pedagoger med specialutbildning. Om någon anmäler att de är mobbade pratar trygghetsrådet med den som drabbas och försöker få en bild av vad som händer. Sedan hämtar man de elever som varit delaktiga i mobbingen, helt oanmält och sonika plockar dem i deras klassrum. Pratar med dem i enrum, inte direkta frågor utan mer "Vet du om ifall någon brukar bli retad på skolan?" Man gör det så att eleverna som utsätter andra för saker inte hinner prata ihop sig "För de är inte dumma, ska ni veta.."

Sen följs detta upp med fler samtal, även gemensamma med den som är utsatt/mobbad och man tar kontakt med respektive föräldrar, detta följs upp tills man tycker situationen är bra. Detta låter verkligen toppen tycker jag!

Och så idag, dagen efter.
När jag lämnat dottern och ska gå till bilen står en pojke, några år äldre än min flicka, kanske 9-10 år och storgråter vid cykelställen.
Jag går fram och frågar om det hänt något.
"JA, x sparkade mig på benen!" Gråter argt och förtvivlat.
"Var är din fröken, vill du att jag hämtar någon?" frågar jag och känner hur pulsen stiger.
"De bryr sig ändå inte!!" Hoppar upp och ner och skriker att han önskar att x dööör!
Jag frågar vidare om han vill ha hjälp, han ska tydligen ha gympa och vill INTE gå dit! Jag frågar om han vill att jag följer med honom?
Han tittar på mig och slutar gråta ett ögonblick.
"Är du helt knäpp eller!"
Jag frågar en lärare som går förbi och hon försäkrar mig att hans fröken är på väg. "Han är ett specialbarn, bara så du vet, de har koll på situationen, du kan åka nu.."

Jag frågar en gång till om jag ska följa med honom och ser att en lärare närmar sig med ett par gympadojjor i handen. Jag nickar till henne och går. Gråten i halsen.

Ja, ett specialbarn. Men ändå ett barn som ett annat barn har sparkat på.
Ska JAG nu anmäla detta på något sätt?





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar