Utfasning

Det började med den här historien, ungefärligt återberättad från vad jag läste i Aftonbladet.
Princessan Madelaine besöker i USA ett barnhem med barn som blivit sexuellt utnyttjade. Hon frågar en liten pojke vad han ska bli när han blir stor? "Vet inte, säger pojken och suckar tungt, "du vet väl att jag är fosterbarn?" M. säger att "Det var ju Stålmannen också" och pojken skuttar lite gladare iväg.
Buhu, här rullar tårarna på mig. Jag som inte kan låta bli att undra om hon kom på det själv, ens?
Program på TV när de tar hand om skadade djur och släpper ut dem igen. En hare som får springa på en äng för första gången. Buhuuu, igen.
Och så idag, jag läser om idol-Amanda som grät över sin vinst, och då gråter även jag.
Det är inte klokt. Kemisk obalans? När ska jag klara mig på egen hand?? Jag slutade med Paroxetin för två dagar sen, efter en veckas utfasning.