Nattning

Nattning av sonen.
Han springer med sina små trumpinneben över golvet på övervåningen, fram och tillbaka mellan storasysters rum och vår säng. Jag stänger dörren till sovrummet och i halvmörkret klättrar han upp i sängen och hoppar runt och tramsar. Skrattar och skuttar upp och ner.
-Ska du lägga dig på kudden, säger jag och sonen lägger ner huvudet ett par sekunder innan han hoppar upp och omkring igen.
Jag tar upp honom och lägger honom tillrätta på hans lilla platta kudde. Han ammar, samtidigt som han liksom vrider kroppen och lägger sig på mage, med huvudet fortfarande vänt mot mig. Han sparkar med benen och gnolar. Släpper. Vänder huvudet bort från mig och ligger på sidan. Detta upprepas några gånger.
Varje gång hoppas jag att "nu, somnar han nog ändå", men nix, snabbt vänder han igen och fortsätter snutta. Sen ligger han tillslut på sidan, med ryggen mot mig. Tystnad i något ögonblick och sen sjunger han stilla, gnolar som på en entonig sång. Och igen tänker jag att "nu somnar han".
Nja. -Pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa. Hur många minuter säger han detta?
Vänder sig igen och vill snutta. Släpper så igen.
-Pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa, pa-pa.
"Mamma" då? Eller åtminstone "ma-ma"? Det är ju ändå jag som ligger här och anstränger mig för att få honom att sova.
Tillslut blir han lugn, vänder kroppen och ansiktet från mig. Andas lugnt och sakta.
Efter en liten stund vågar jag flytta mig. Ser att han blundar.
Han luktar fortfarande bebis. Sött och mjukt och gott. Med en underton av tvål. (eller är det parfym från någon dagisfröken..?)
Min lilla pojk. Det finns inget mer rofyllt än ett sovande barn.
Jag börjar förstå att pojkar lätt kan bli bortklemade av sina mammor, speciellt om de är yngsta barnet.
Så liten och ändå på väg att bli stor nu.