Flyktigt

Nån trendanalytiker har sagt att snart (redan nu??) är det ute att blogga utelämnande om sina barn. Istället är det inne att värna om deras integritet.
Jag skulle tycka det var fantastiskt roligt om min mamma hade skrivit om mig som liten. Om sen fler hade läst det hade jag inte tyckt gjort så mycket, nu i vuxen ålder. Saker man gjorde när man var 3-4 år gammal är väl sen länge preskriberat? Lite av drivkraften med att skriva i bloggform är, i alla fall för mig, att fler än jag, även om de nu inte är så många, kan ha glädje av det jag skriver.
Jag har själv nära nog inga fakta alls om mina första år. Mestadels är det bilder i ett album utan text. Jag vet vad jag vägde när jag föddes. Att jag ammades delvis (vilka mammor helammade egentligen på 70-talet med rådet som gavs var "var fjärde timme"? Troligtvis bara de som var kloka nog att strunta i detta råd och mata när bebisen skrek..) och jag vet när jag tog mina första steg. Den Super-8 kamera vi hade gick sönder när jag var runt halvåret.
Som nybliven mamma saknade jag det naturliga bollplank som jag förutsätter att ens mamma kan utgöra. På ett sätt saknar jag det ännu mer idag, med lite äldre barn, även om jag har min svärmor att fråga. Hon har ju trots allt uppfotrat FYRA barn, svärmor. Och min man blev ju bra!
Å andra sidan kanske min mamma hade lagt sig i alldeles för mycket och kommit med galna råd som man ändå blivit mest irriterad över.
Men jag får fortsätta leva i ovisshet om detta. I stället hoppas jag att mina barn kommer tycka det är roligt att få tillgång till detaljer om sig själva som riktigt små. Detaljer som annars är flyktiga som drömmar och lika snabbt kan falla i glömska.