Sluta amma

Det är inte lätt att sluta amma. Jag vet, jag har gjort det en gång innan och nu försöker jag med barn nummer två. Egentligen är det bara att bestämma sig. Säga stopp och hålla fast vid det. Logiskt sett är det lätt. Men inte känslomässigt. Speciellt svårt är det när barnet ifråga börjar bli tillräckligt stort för att bestämt och ibland ganska påträngande hävda sin rätt till dina bröst. Man tror man ska få en kram, men istället klänger barnet sig fast i halslinningen och tittar ner i urringningen. Inte diskret direkt och kläderna blir rätt fula i passformen.
Men efter att ha vaknat gång på gång nu i sådär två-tre månader av att sonen, mer eller mindre i sömnen, vill amma, får det faktiskt vara nog. Sömnbrist är ju en väl beprövad tortyrmetod (?) och jag har periodvis varit så trött att hur jag kan ha orkat jobba, ja, det vet jag knappt. Två kvällar i rad nu har sonen i alla fall somnat utan att snutta. Han ligger och vänder och vrider sig i sängen, jag sjunger entonigt och sen somnar han faktiskt. På natten har mannen klivit upp och fått honom att somna om. Sonen har inte ens varit jätteledsen.
Och jag har sluppit hålla för öronen och lida.
Det ordnar sig nog den här gången också. Han är lite sen med talet, så det är kanske bra att passa på nu innan han kan be om en slurk till, bara en liten?

Helgmys

Så var helgen slut igen så här söndag kväll. Vårt senaste projekt är nästan avslutat -köksön! Några detaljer kvar, men sen har vi typ dubbelt så mycket bänkyta i köket! Påbörjades av mannen med sonen som "hjälp". 1,5-åringar med skruvdragare är inget man ser varje dag så det gällde att passa på att föreviga det hela.
Idag har jag och dottern åkt pulka och sonen har haft rekord i att slå i huvudet flest gånger på en dag. En av gångerna han trillade lyckades han dock undvika just huvudet. Han kröp då från kökssoffan upp på bordet och puttade igång taklampan. När den sen fick fart backade han ifrån den och trillade med ryggen före ner i kökssoffan. Lyckades med konststycket att undvika att slå huvudet i ryggstödet. Ja, jag hade tänkt ingripa förstås! Men hela förloppet skedde på 10 sekunder och jag hann inte plocka ner honom innan det var för sent. Men det gick ju bra som tur var. Små pojkar slår sig mer än små flickor har jag hört. Här hemma stämmer det mycket väl. Trots att dottern var betydligt vildare slog hon sig sällan. Sonen däremot har ofta bulor och blåmärken och jag undrar ibland hur många hjärnceller som ryker för varje rejäl bula?
Och så har vi adventspyntat och ätit en massa pepparkakor också!

Vintern är här

Så är då alla gamla lårbenshalsars värsta fiende här igen -VINTERN. Den kom kvickt i år. På väg till bilen efter jobbet kommer jag på mig själv att trippa fram på den snötäckta trottoaren. Under pudersnön kan det finnas IS. Och då kan man trilla. När man passerat 30 år blir man faktiskt lite mer medveten om sin egen sårbarhet, som jag upplever det. Man behöver inte vara 90 år för att kunna göra sig rejält illa om man faller.
För något år sedan slog jag i ena höften just på detta sätt. Jag såg dessutom själv eländet i ett stort glasparti på huset som jag gick framför. Benen for åt sidan som i en film, och jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta då jag mödosamt tog mig upp igen. Man borde ha hjälm vintertid. Att ingen kommit på detta ännu? Vinterdäck på bilen och hjälm på huvudet. Eller varför inte en sån där ny cykelhjälm, en sån som man har som en krage och som blåser upp sig likt en krockkudde om man trillar med cykeln. De kanske kan göras som en tunn overall också, så man liksom blir uppblåst som en Michelingubbe om man trillar på en isfläck. Fast det förstås, tänk om där råkar vara en nerförsbacke. HUJ, vad roligt det skulle kunna bli. Eller inte.

Regn vs snö

Det har regnat enormt mycket de senaste dagarna. Svärföräldrarnas källare är översvämmad. Och vår gäststuga har blivit "sjönära".
Så imorse är det snö! Vitt, vitt lyser det upp så här en månad före jul.
Sonen var i extas och skrek förtjust och pekade imorse.
Förra vintern var det ju mycket snö, men det kommer ju han inte ihåg.
4,5 åringar kommer däremot ihåg oväntat mycket och det pratades för ett tag sen om att "visst kommer det snö snart och då kan vi åka pulka som förra året?"
Det kunde jag ju förstås inte lova..
Som tur är ska det ju bli vargavinter i år igen. Kalmar är ju annars inte direkt känt för sina snömängder.

Surt sa räven

Apelsinerna är ju inte riktigt söta ännu. Speciellt surt är det ju om man ätit nåt sötare innan. Som gröt. Med sylt på. Framåt jul är de väl som bäst har jag för mig, apelsinerna. Söta och goda. Å andra sidan äter man ju så mycket socker då så de kanske känns sura ändå.

Helt Hysteriskt

Min brittiska gamla favoritserie har börjat om från början på nån plus-nånting-betal-kanal. Jag såg ett avsnitt, och visst var det roligt, om än inte riktigt lika roligt som jag kom ihåg det.. Det finns alltid en liten risk med att återuppliva saker som man en gång gillade, t.ex. film och böcker. Smaken blir väl mer sofistikerad med åren.
Apropå hysteriskt var jag på visit med barnen på ett nytt lekland igår som hade gratis inträde för inbjudna denna kväll. Mina svärföräldrar var med som stöttning då mannen var tvungen att jobba. Hu, vilken massa ungar och föräldrar där var. Ljudvolymen riktigt slog emot oss när vi klev in i lokalen. Gratis är ju som bekant gott..
Eftersom dottern utan busig liten kompis inte ville roa sig på egen hand fick även jag åka rutschkana. På minsta kanan åkte vi lite med sonen som tyckte detta var mycket, mycket skojigt och liksom fastnade i vinkelvolten: krypa uppför trappa, åka, krypa uppför trappa, åka o.s.v. Och tänk att min rumpa faktiskt får plats att åka där på den minsta kanan. Det var jag mycket nöjd med!

Mini-nyheterna

Veckan som gått i korthet.
Jag har lyckats klippa sonen med gott resultat. (Och utan blodsspillan.)
Sonen säger ett nytt ord. Sitt tredje. Det är "tittu" (=tittut).
Dottern cyklar utan stöd. Det hände redan för någon vecka sedan, men nu är det absolut godkänt!