Skördefest

Så var det skördefest igen på ön! Med bra väder, i alla fall på förmiddagen när vi var ute en sväng. Vi har varit i Gråborg idag och det var verkligen jättemysigt, lugnt och skönt med lite lagom mycket folk. Ponnyridning och häst och vagn. Äppelmust och jättefina hantverk. Kattkommando syd var där också, hade en snäll kisse med sig. Bara 10 minuter hemifrån gjorde inte det hela sämre.

Trygghetsråd och ledset specialbarn..

Jag var på föräldrarådsmöte igår i dotterns skola. Kände mig som en RIKTIGT vuxen, ansvarstagande förälder...
En fantastisk sak de berättade var att det på skolan finns något som kallas trygghetsråd. Det är ett par-tre pedagoger med specialutbildning. Om någon anmäler att de är mobbade pratar trygghetsrådet med den som drabbas och försöker få en bild av vad som händer. Sedan hämtar man de elever som varit delaktiga i mobbingen, helt oanmält och sonika plockar dem i deras klassrum. Pratar med dem i enrum, inte direkta frågor utan mer "Vet du om ifall någon brukar bli retad på skolan?" Man gör det så att eleverna som utsätter andra för saker inte hinner prata ihop sig "För de är inte dumma, ska ni veta.."

Sen följs detta upp med fler samtal, även gemensamma med den som är utsatt/mobbad och man tar kontakt med respektive föräldrar, detta följs upp tills man tycker situationen är bra. Detta låter verkligen toppen tycker jag!

Och så idag, dagen efter.
När jag lämnat dottern och ska gå till bilen står en pojke, några år äldre än min flicka, kanske 9-10 år och storgråter vid cykelställen.
Jag går fram och frågar om det hänt något.
"JA, x sparkade mig på benen!" Gråter argt och förtvivlat.
"Var är din fröken, vill du att jag hämtar någon?" frågar jag och känner hur pulsen stiger.
"De bryr sig ändå inte!!" Hoppar upp och ner och skriker att han önskar att x dööör!
Jag frågar vidare om han vill ha hjälp, han ska tydligen ha gympa och vill INTE gå dit! Jag frågar om han vill att jag följer med honom?
Han tittar på mig och slutar gråta ett ögonblick.
"Är du helt knäpp eller!"
Jag frågar en lärare som går förbi och hon försäkrar mig att hans fröken är på väg. "Han är ett specialbarn, bara så du vet, de har koll på situationen, du kan åka nu.."

Jag frågar en gång till om jag ska följa med honom och ser att en lärare närmar sig med ett par gympadojjor i handen. Jag nickar till henne och går. Gråten i halsen.

Ja, ett specialbarn. Men ändå ett barn som ett annat barn har sparkat på.
Ska JAG nu anmäla detta på något sätt?

Världspremiär på Skumtimmen

Jag var igår på VÄRLDSPREMIÄR!
Jag var statist i Skumtimmen, baserad på Johan Theorins brillianta bok från 1998. Och fick en inbjudan till premiären på biografen i Borgholm. Inte var dag man är på premiär och speciellt inte världspremiär.

Filmen då? Läs boken - det är mitt råd.

Inlägg i Hen-debatten!

Ett inlägg i debatten om "hen" - tänk att ett så litet ord kan väcka så stor debatt!
Här i form av en skojig skylt..

..som jag lånat från Facebook (Sandra Shabby Morsan Aho säljer dessa skyltar..) 

Gidlund

"Men varför läser du det där!?"
Mannen undrar när jag säger att jag läste inlägget från den 8 september.
Är han döende nu? Har han redan dött? Det är nog fler än jag som undrar om läget sedan detta sista, sparsmakade inlägg.
Varför läser man inlägg från någon som snart ska dö? För att känna sig mer levande själv? För att känna tacksamhet över det egna livet? Jag vet inte, men det är fantastiska texter.

Helgerån

Det kryllar ju av loppisar här på Öland. På väg hem från dotterns simträning har det varit loppis i Rälla vid affären minst två helger nu. Idag köpte jag en antik träram, vad jag nu ska ha den till. Men otroligt fin, utsirade små mönster i hela ramen som skimrar lätt som av koppar/guld. Den skulle bli jättefin vitmålad. Den äldre mannen som sålde tyckte det vore helgerån, sa han när jag frågade. Det avgör nog saken, den får vara som den är, tillsvidare i alla fall.

Information om Downs syndrom

Jag var på klassmöte i dotterns skola igår, det var gemensam information först tillsammans med förskoleklassen och 2:an.
Det finns två barn med Downs syndrom i förskoleklassen och deras föräldrar hade gjort en informationslapp och berättade lite kort om handikappet.
Jag vet att det var fler som blev djupt berörda av dessa föräldrar och informationen de gav. Så otroligt starkt och bra gjort! Blev helt tårögd.
Lärarna gav dessutom en ny vinkel: att våra barn faktiskt kommer att få lära sig ytterligare ett språk -teckenspråk! I alla fall lite. De har gemensamt fritids. Och att de kommer få lära sig helt naturligt att människor är olika.

Vi tycker att vi har ett relativt öppet samhälle med förståelse, men så är det nog tyvärr oftast inte. Då hade den här informationen aldrig behövt lämnas. (Klicka på bilderna så ser du vad där står, dvs)