Frukt-stund

Fast med grönsaker. Vi har flyttat ödlan Glittra till sitt nya hem, det terrarie vi handlade i Stockholm. Lite mindre, mycket bättre. Glittra vaknade tillfälligt, men verkar redan ha knoppat in igen.

DETALJER

Jag fick frågan igår, varför jag läser kvällstidningar?
Först blev jag lite paff. "Det är väl underhållning?"
Jag vet att det inte är högkvalitativ läsning, visst. Men det är en stunds förströelse, och bilagan är som ett inredningsmagasin, om än inte lika fylligt.
Så öppnar jag tidningen och läser. Och för första gången slår mig insikten vad som är den stora skillnaden mellan denna tidning och en vanlig dagstidning. Det är DETALJERNA.
Jag har läst om det innan, om den 31-åriga mamman som haft ihjäl sina två pojkar, de hittades druknade i höstas. Man hade saknat dem i skolan och på dagis, och pappan slog larm. Men nu läser jag fler DETALJER. Som jag önskar att jag hade sluppit. Men jag kan inte låta bli, utan sugs med i texten.
Och jag tänker tillbaka på att det finns några historier som bitit sig fast i mig under många år. Berättelser som jag inte kan glömma. Som dyker upp just när jag ska sova. Och som får ögonen att tåras. Och jag har läst dem alla i just kvällstidningar. Det är ett frossande i lidande.
Varför vill vi läsa sånt? Varför saktar människor ner farten och stirrar när det skett en olycka? Varför gick man på offentliga avrättningar förr?
Varför filmas skönhetsoperationer och görs program om?
Men jag önskar att jag aldrig läst det där om de två drunknade barnen. Och undrar varför den här mamman inte fick nån hjälp i sin utsatta situation. Varför människor blir så olyckliga och ensamma att de väljer en utväg som inte ens borde kunna tänkas som val.
Jag brukar kunna trycka tillbaka vad jag läst tillslut och somna.
Den här mamman kommer få leva med detaljerna resten av sitt liv. Varje dag. Varje kväll.

Uteliv

Idag har vi varit på utflykt. Sjön Sparren. Isande kallt. Vi har även lovat varandra detta inför nästa år, jag och mannen, att bli bättre på att ta oss ut i naturen med barnen. Eller åtminstone ut i nån slags ordnad natur, typ reservat eller dylikt.
Min bror och hans familj har redan vanan inne, så det var lätt att hänga på. Varm choklad, tunnbrödrullar och pepparkakor. Sen började våra ovana barn att frysa. Fast visst, det var kallt.. Jag frös redan om fötterna.
Jag kan önska ibland att jag gillade friluftsliv mer än vad jag gör. Men sanningen är den att jag är ganska bekväm.
Alla år jag sprungit omkring ute i markerna i jobbet har fördärvat mig. Och riktig, äkta natur är varken lättillgängligt eller lättpromenerat för små ben. Det kryllar av fästingar och insekter. Fästingar är bland det värsta mannen vet.
Jag tycker det är värre med älgflugor. Men de finns liksom inte för det flesta, så om ni inte vet vad det är - fortsätt leva i okunskap..
Bilderna har brodern tagit (Anders Österberg).

Snö!!

När det inte varit snö en endaste liten dag ännu den här vintern är det viktigt att ta tillvara på det lilla man hittar på bortaplan. På vägen upp till Stockholm skulle det kissas vid ett tillfälligt stopp och det var härligt med snö under stövlarna, tyckte dottern.
Och så Hurra! I morse var det faktiskt några millimeter ute, även på slutdestinationen.
Snabbt på med ytterkläderna! Men var tog byxorna vägen..?

Sova hela natten

Som nybliven mamma gjorde jag misstaget att läsa en bok av Anna Wahlgren. Hom hade ett "schema" för att hantera ett spädbarn och enligt detta skulle en bebis sova 20 timmar per dygn. Min dotter har ända från starten sovit ca 11 timmar per dygn. Visst förstod jag intuitivt att bebisar är olika, men det lät så lätt. En bebis skulle också sluta amma på natten vid en månads ålder. Nä, man skulle ta tjuren vid hornen och " buffa" sitt barn till sömns! Det var bara att inte ge sig, och visa vem som bestämmer!
Sen läste jag istället en bok av Katerina Janouch, och det var en lättnad att höra att hon ammade sin ett-åring till sömns, precis som jag.. Det kändes förlåtande.
Svärmor har sagt att de har nog inte haft det lätt alla Anna Wahlgrens barn.
Och det kanske är alldeles sant?

Den tredje januari

Det är den 3 januari. Jag längtar redan efter våren. Är hemma från jobbet och är sjuk. Igen.
Var på vårdcentralen och tog blodprov och halsprov och blev kallad "Sara" utan att rätta läkaren. Jag har varit där 5 gånger i höst, men läkaren kommer ändå inte ihåg att vi heter samma sak, hon och jag.
Här hemma ser det ut som kriget, så som det gör när man inte jobbat och alla varit hemma.
En del av mig inombords skriker irriterat, den andra delen myser. Det är över gränsen för när det är stökigt och då kan man ändå slappna av i att det ser ut som det gör.
Jag har lagt ut tre plagg på Tradera nyligen. Kläder jag aldrig, aldrig kommer att kunna ha igen, i storlek 34/36. Även i detta kan jag numera slappna av, att jag kommer aldrig väga så lite igen. Det tillhör en annan tid. Utan barn och graviditeter och tröstätande och kejsarsnitt och med 4 träningstillfällen i veckan och några mils off-road promenader i jobbet per vecka.
Däremot KAN jag börja träna. Det har doktorn sagt. Jag passade på att fråga om mina bukmuskler som jag misstänkt inte finns längre, att de aldrig vuxit ihop igen? Jo, de finns, men är SVAGA. Sa doktorn och skrattade lite.

Nyår 2011

Ja, det är bara att acceptera. Att vara uppe till tolvslaget är en verklig ansträngning numera. Efter middag med några vänner och tillika våra grannar, låg vi i sängen och tittade på Tv när det nya året ringdes in. Jan Malmsjö. Han ser väldigt gammal ut numera.
Sen klockan tolv tittade vi på raketerna från vårt sovrumsfönster. Bland alla krevader av ljus och ljud seglade även några svävande kinesiska lyktor stilla mot himlen. Som tysta, vackra utropstecken..