FB

Facebook. Helene Ljung skrev i Barometern nåt i stil med att likt "Hotel of Califonia -har du väl tagit dig in kommer du aldrig ut."
Detta var verkligen inget jag hade tänkt ge mig in på. Var inte intresserad. Tyckte det verkade dumt och var rädd att "bli beroende". Jag har chattat mycket en kort period i mitt liv och nej, inte en gång till!
Sen råkade jag träffa på ett namn jag kände igen. Eller råkade och råkade.. Jag googlade henne. Hon har inte existerat sen vi tappade kontakten för flera år sedan. Syns man inte på nätet överhuvudtaget, vad gör man då? Arbetar men ens?
Hon hade ett konto på Facebook och jag blev nyfiken. Men för att kunna snoka på Facebook måste man ha ett eget konto.. SMACK! Där slog fällan igen.
Först fick jag lätt panik och undrade hur jag skulle kunna ångra mitt konto. Vem skulle jag kontakta? Det finns ingen information om detta vad jag kan se. Sen verkade det ju konstigt att bara ha typ 3 vänner när andra har 160, eller i alla fall 40 stycken. Så jag svarade "ja" på vän-förfrågningar och letade upp några stycken vänner själv också. Och plötsligt var det rätt skoj. Och smidigt med e-postfunktionen.
Min man blev nästan arg först. -Det där får du sluta med! sa han.
Några gånger har han muttrat över hur jag kan veta att hans gamla kompis är i fjällen eller likande. En kompis som nu jag är Facebook-vän med.
Men så igår sa han plötsligt: -Du får ta och visa det där Facebook nu.

Äggröra

I en by här på ön var det igår för andra året i rad ett evenemang som lämpligt nog i Påsktid kallas "Äggröran".
Det var allehandla aktiviteter: marknad, loppis, fårvallning, ägglekar, fika, barnteater, ponnyridning, karneval m.m.
Dagens höjdpunkt blev nog för dottern ändå att få åka häst och vagn bredvid sin lite äldre, älskade kusin. Och så ponnyridningen förstås.
Det är detta jag tycker är så fantastiskt med Öland och byarna, att man anordnar sånt här fast det är litet.
Att sen ponnyridningen i år kostade 40 kronor istället för 10 kronor som förra året är sånt man får ta. Jag betalar gärna om det innebär att man anordnar det här nästa år igen!
Att jag sen lyckades fynda en blomlåda till altanen för 20 kronor var en bonus. Ett riktigt bra loppisfynd är alltid trevligt!

Lilla städhjälpen

Första gången sonen kröp var det till dammsugaren. Nu kryper han som allra snabbast när diskmaskinen står öppen. Med blicken stint riktad mot den snabbar han sig över golvet och så idag kröp han upp i den! Kanske blivande diskare i pappas kök eller städhjälp hemma?

Full fart!

Full fart mot sommaren!

Ny

Det är roligt att leka med nya leksaker i vårsolen!

Ja, tack, sockerskatt!

Skatt på socker skulle jag gärna betala! Nej, det är inget aprilskämt! I alla fall inte från min sida.
Tänk om godiset kostade så mycket att man fick vara lycklig över 10 godisbitar, som när man var liten, och slapp äta en hel påse som man fått med sig hem.
Speciellt smågodis är en av få saker man inte behöver reflektera ALLS över priset när man handlar det. Det är bara att plocka det man vill ha. Summan blir ändå aldrig chockerande hög.
Sen äter jag upp allt i den där påsen. Om jag sparar godis till dagen efter äter jag resten då och det känns värre än att äta allt på en gång. Jag tror på att kroppen bara kan ta upp ett visst antal kalorier per dygn, även om man åt fem gräddtårtor och sju chipspåsar skulle man inte gå upp fem kilo direkt. Även för tänderna är det ju värre att sprida ut sockerintaget.
Sen mår man bara illa av den där stora godismängden som ligger och kletar i magen. Men då är det försent. Jag har aldrig kunnat spy upp nåt med flit även om jag skulle velat.
Och så tänker jag att "jag ska aldrig mer äta godis". Men det är ju som alla vet ett tomt löfte som bryts, av de allra flesta, inom en mycket snar framtid.
Låt oss sluta må illa av för stora godispåsar, heja sockerskatten!

Sova själv

Eftersom sonen senaste månaden eller längre väckt mig mellan 6 och 10 gånger, ibland mer, per natt har det länge kännts som läge att göra något åt det.
Kvällarna har sett ut så här: sonen har somnat i vår säng, ofta medan han ammar, och lagts i spjälsängen när vi går och lägger oss. Sen har han sovit i egen säng ca en timme, vaknat, tuttat och sen fått sova mellan oss. Och gnytt och gnytt och gnällt. Igen och igen. Och för att få tyst på honom och få honom att snabbt somna om har han fått tutta. Igen och igen.
En 10 månaders bebis vaknar inte nattetid tre timmar efter den somnat för att den är vrålhungrig. Den vill ha närhet och snusa på sina föräldrar. Helst med mammas tutte i munnen.
Så efter gårdagens besök på barnhälsocentralen där jag blivit uppmuntrad att ändra denna vana, och samtidigt passa på att flytta över honom till eget rum, berättar jag om planerna för mannen. Han är med på noterna direkt. Trots att det är han som kommer få ta honom på natten nu istället.
På kvällen är spjälsängen flyttad och sonen lyfts över dit. Efter ca en timme vaknar han och jag knuffar på mannen. Sen börjar ylandet. Det gråts och ylas så det hörs genom två stängda dörrar och jag stoppar bomullstussen i örat längre och längre in och drar täcket över huvudet. Ändå hörs ylandet innifrån sonens rum.
Det är omöjligt att sova. Jag LIDER. Tillslut, efter en evighet, går jag upp och öppnar försiktigt dörren. Är beredd att säga att "jag tar honom nu".
Mannen viftar iväg mig och jag kryper ner i sängen igen.
Sen efter ytterligare en stund kommer mannen tillbaka till vår säng. -Jag vann! säger han. Det är nu tyst i huset.
Några gånger hör jag att sonen gnyr till under natten. Mannen är uppe en gång till och buffar.
Sonen vaknar 06.15 och sover en stund i vår säng efter ett, förmodligen efterlängtat, morgonmål bestående av tuttmjölk.
Ett mirakel. Även detta att dottern inte vaknade av allt oväsen vägg i vägg med hennes rum.
Det blev dåligt med sömn den här natten trots att han sov själv.
Tung av trötthet lämnar jag dottern, sminkad till påskkärring, på dagis. Jag har i all hast dragit på mig mina nya byxor.
När jag kommer hem igen märker jag att den STORA prislappen sitter kvar i rumpan på byxorna. "Tur det är märkesbyxor i alla fall", tänker jag.