FB

Facebook. Helene Ljung skrev i Barometern nåt i stil med att likt "Hotel of Califonia -har du väl tagit dig in kommer du aldrig ut."
Detta var verkligen inget jag hade tänkt ge mig in på. Var inte intresserad. Tyckte det verkade dumt och var rädd att "bli beroende". Jag har chattat mycket en kort period i mitt liv och nej, inte en gång till!
Sen råkade jag träffa på ett namn jag kände igen. Eller råkade och råkade.. Jag googlade henne. Hon har inte existerat sen vi tappade kontakten för flera år sedan. Syns man inte på nätet överhuvudtaget, vad gör man då? Arbetar men ens?
Hon hade ett konto på Facebook och jag blev nyfiken. Men för att kunna snoka på Facebook måste man ha ett eget konto.. SMACK! Där slog fällan igen.
Först fick jag lätt panik och undrade hur jag skulle kunna ångra mitt konto. Vem skulle jag kontakta? Det finns ingen information om detta vad jag kan se. Sen verkade det ju konstigt att bara ha typ 3 vänner när andra har 160, eller i alla fall 40 stycken. Så jag svarade "ja" på vän-förfrågningar och letade upp några stycken vänner själv också. Och plötsligt var det rätt skoj. Och smidigt med e-postfunktionen.
Min man blev nästan arg först. -Det där får du sluta med! sa han.
Några gånger har han muttrat över hur jag kan veta att hans gamla kompis är i fjällen eller likande. En kompis som nu jag är Facebook-vän med.
Men så igår sa han plötsligt: -Du får ta och visa det där Facebook nu.