Guantanamo light

Detta är frivilligt. Det leks hund här hemma. Med hög svansföring och toalettpapper instoppat i trosorna som lång svans leker dottern glatt. -Man tänker ju lite på Guantanamobasen, säger mannen, som har fått order om att hålla i kopplet.

Hundbajs

-Om man trampar i hundbajs får man åka till sjukhuset, säger dottern. -Nja, säger jag, det behöver man inte. Fast det är ju äckligt.
-Det är väldigt trevligt att klippa, men det är inte så trevligt att trampa i hundbajs! Säger dottern och fortsätter klippa.

Gör ett klipp

Det klipps en massa hemma. Klipps och klipps och klipps. Och klistras. Och klipps. Blädder, blädder. Dottern bläddrar i någon av de otaliga leksakskataloger som just nu månglas ut över landet och ner i alla brevlådor.
-Mamma, den har inte jag.. Och det stämmer ju. Säkert 99 procent eller mer av sakerna har hon ju inte. Nästan varje gång säger jag: -Nej, men vi får se vad tomten kommer med. Vi har för tillfället ingen "Nej tack till reklam-skylt". Jag skäms men så är det.
Leksakskatalogerna är just nu en källa till mycket aktivitet. Att bläddra i, drömma sig bort i och klippa i. Över golvet ligger för jämnan små pappersbitar strödda som konfetti och större papper med urklippta, fastklistrade leksaksbilder ligger också lite här och där i huset. Brev till tomten.
Det har diskuterats könsrollerna i dessa kataloger. Och visst. Redan min 3,5-åring är högst medveten om vad flickor leker med och vad pojkar leker med. Det hjälper inte att jag säger att man kan leka med vilka av sakerna man vill. Nejdå.
-Mamma, såna leker inte flickor med.
Fast det ska bli spännande om nåt år, om lille sonen vill leka med alla dockor som finns hemma. Eller om han vill ha fler bilar.

Stämpel

Sitter på vårdcentralen och väntar på min tur att få sprutan mot svininfluensa. Jag tänkte vara smart och komma strax innan de stänger, men det tänkte en hel massa andra människor också visade det sig. Så jag väntar. Och väntar. Bredvid mig sitter en kvinna i 50-årsåldern och då får jag syn på stämpeln på min handrygg. Hon tror kanske att jag varit ute, tänker jag. Tror någon härinne det om de ser min stämpel? Oväsentligt, javisst, men nåt ska man ju fundera på. Om man är riktigt närsynt kanske man kan tro det, att jag är en partypingla fortfarande? Som inte har två barn hemma och ser denna väntan som ett oväntat men välkommet litet andningshål i tillvaron. Jag har otvättat hår, grå fleecetröja och lila strumpor i eccoskor. Naglarna är gula av att ha skalat en massa clementiner till dottern och en och annan till mig själv. Men visst, nån äldre kanske tar fel. Eller nån halvblind.
Får plötsligt lust att skoja lite, att säga till henne bredvid nåt i stil med att sköterskorna riskerar att få "sprutarm" i dessa dagar. Men jag avstår. Hon kanske inte skulle fatta. Vill heller inte dra uppmärksamheten till mig i onödan med detta flottiga hår.
Sen blir det min tur tillslut och jag får min spruta.
Stämplen då? Den är från leklandet, barnpassningen på IKEA. Så de vet man hämtar ut rätt unge.

Sötaste

Lilla dottern, lite sömnig. Här syns inte ett spår av det vanliga energiknippet.

Jul-kul

Jag har ju inte varit nåt stort jul-fan. Som liten, javisst, men inte som vuxen. Nu senare år, speciellt sen jag fick barn, börjar det smyga sig på igen, att det är lite trivsamt med julstämning och lite pynt och pyssel.
Idag hade mannen och dottern handlat peppearkakshus i byggsats. Hela dagen har det frågats när vi ska göra pepparkakshus, och äntligen, äntligen efter middagen sattes det igång att pysslas. Mannen kokade sockerlim och sen pyntade vi. Jag råkade ha sönder skorstenen, men den gick att laga hyfsat. Det blev lite gulligt. Får se om det överlever julafton med karamellerna i behåll..

Önskan om en katt

Tidigare idag var jag och dottern på leksaksaffären och tittade på potentiella julklappar, d.v.s halva affären. På hemvägen pratar hon om att hon vill ha en katt. Men pappa är ju allergisk pratar vi också om. Dottern säger: -Han kan vara på jobbet länge. Länge, länge.
Ligger senare bredvid dottern som ska sova. Dottern pratar om ett kattgosedjur som jamar när man tar på örat. Det fanns i affären. Ser ut som en "riktig" katt.
-Mamma, du har inte sett den va? -Jo, det har jag ju, säger jag.
-Mamma, jag vill ha en katt. -Jag vet, säger jag, men pappa är ju allergisk. Då skulle han ju inte kunna bo här. Dottern ivrigt: -Då kan han bo hos Meja!
Det är grannens flicka. Lösningen på katt-problemet: Pappa kan bo hos grannen.