Läkarbesök

Samtal från dagis att sonen trillat från en cykel och slagit i hakan och tänderna. Personalen tycker jag borde ringa vårdcentralen, och det tycker jag med. Beställer tid. Väl framme är vårdcentralen semesterstängd, jag får åka de 1,5 milen till Mörbylånga och påpekar ett antal gånger att jag är sen för ingen talat om för mig att jag skulle dit.
Sonen börjar skrika så fort läkaren visar sig.
Han får ett lugnande medel uppsprutat i rumpan och sluta gråta efter en stund, sitter och sover nästan i mitt knä.
Är detta curare, tänker jag. Kommer han vara handlingsförlamad, men fullt medveten?
Nu är det ju ingen öppen hjärnoperation som ska utföras, men jag får hålla i ordentligt när såret tvättas rent och plåstras om, sonen har oväntat mycket kraft i sin lilla kropp, trots att han nästan sov nyss.
Konstigt nog somnar han inte på hemvägen, utan först hemma. I bilen sitter han och sjunger mycket och högt, som en liten full-gubbe.
Han raglar lite när han går, trillar nästan omkull när han ska upp på sin sparkbil.
Sen somnar han och sover 2,5 timme, precis som vanligt.
På kvällen när jag lägger honom pratar jag om att han varit hos doktorn som satte plåster på hakan.
-Dä! Han pekar mot sin rumpa.
Av besöket hos doktorn var det väl detta som satte mest spår. Så liten, men ändå var detta värst?
Fast inte så konstigt när man tänker efter. Inte är det rumpan man helst exponerar hos doktorn?