Passopp

Sångaren i Kent har i en intervju skojat (?) om att han är sina barns betjänt.
Och visst är det stor likhet mellan detta yrke och en småbarnsförälder..?.
Hämtar på dagis. Dottern vill direkt gå in och "spela" (spela gratis spel på datorn), sonen vill vara kvar ute.
Ute vill han få loss den i snön fastfrusna bobby-caren. Jag vill gå in. Jag rycker lite halvhjärtat i bilen och sen går vi in.
Skriver på uppmaning lösenordet på datorn som dottern redan slagit på.
Sonen är övertrött och skriker och vill ha tutte. (Ja, jag ammar fortfarande, JAJAMENSAM vad bra det gick att sluta innan resan..)
Dottern skriker och behöver hjälp vid datorn. Sonen vägra släppa bröstet, så jag släpar mig tillslut in i arbetsrummet med honom fortfarande halvhängande och klängande på mig med tutten i munnen. Hjälper dottern. Sonen skriker trött och ilsken.
Sätter mig i soffan igen. Dottern springer in på toaletten efter några minuter och gestikulerar först att hon behöver bajsa. (Hon har den ibland irriterande, ibland underhållande, vanan att "prata" utan ljud och istället mima vad hon vill.)
-Ropa när du är färdig, säger jag som vanligt. Och som vanligt ropar hon nästan direkt.
-Är du färdig? Frågar jag. Svaret blir som det brukar: -Nej! Hon vill ha sällskap bara. Så där sitter jag på en pall i badrummet med en tuttande 20-månaders unge i knät och på toan bredvis mig en pruttande 4,5 åring.
När dottern faktiskt ÄR färdig är INTE sonen det. Han skriker åter ilsket när jag sätter ner honom på golvet för att torka och tvätta händerna.
Sen tillslut skär jag frukt i två skålar, en med mycket frukt och en med lite. Ingen är till mig själv naturligtvis. Jag får äta det som blir över, några bitar om jag har tur.