Sniglarna igen

-Mamma, mamma! Kom och titta, det är sniglar! Utan skal!
Jag masar mig upp ur soffan med sonen och följer med dottern ut till gungställningen. -Där och där! Hon pekar på flera ställen där mördarsniglar, modell medelstora, hasar fram. En kryper på kaninburen.
Med sonen på armen säger jag nåt i stil med att "vi borde ha ihjäl dem". Men går så in igen. Dottern är kvar ute och gungar.
Efter en stund kommer hon inhoppandes, lätt andfådd. -Jag har huggit dom, säger hon.
-Va? (Hon skojar väl..) Har du dödat sniglarna? Med vaddå?
-Med den där med blått på!
Mitt nya maskrosjärn alltså.. Jag följer med ut igen.
I gräset och nedanför kaninburen ligger kletiga rester av sniglarna. Hon har alltså tagit saken i egna händer när morsan inte gjorde det.
På väg in igen säger hon: -Jag tycker lite synd om dom..
Jag förklarar att man inte ska döda djur själv, att man ska vara snäll mot djur, men att sniglarna äter upp våra grönsaker. Så det är OK..
På kvällen när vi ska sova berättar jag om händelsen för mannen.
-Hoppas vi inte har några vassa föremål inne, säger han.