Att slappna av

Ligger bredvid lille sonen som just somnat. Passar på att vila själv. Ser att han öppnar ögonen en smula och så stänger han dem långsamt igen. Han sover med öppna ögon ibland, ligger med halvslutna ögonlock. Jag har sett det innan också.
Ibland far tankarna iväg med mig istället för att hjärnan bara låter mig få ligga där och vila eller somna.
Och vad kommer jag nu att tänka på då? Från sonens sovande, men öppna ögon till, ja vad?
Maria i Svenska Hollywoodfruar! Hon går och botoxar sig två gånger om året för att bli av med bekymmersrynkan mellan ögonbrynen. Och jag tänker att verkligeheten blir som "Fruarna i Stepford". I alla fall i Hollywood? Robotliknande perfekta fruar som gör allt för sin man (läs: Anna Anka). Maria M resonerar som så att det är bra att inte kunna se arg ut. Men kanske är det tvärt om? Vad händer om munnen är arg men ansiktet uttryckslöst? Eller kanske ännu värre. Om man är riktigt glad, men att detta inte syns? Ger inte detta en form av dubbelt budskap? Jag tänker främst för små barn då.
I Hollywood har man ju tydligen problem vid rollbesättningen numera. Många skådespelare är så botoxade att de inte har något vidare känsloregister att komma med längre.
För mycket dubbla budskap till ett barn kan t.o.m. orsaka scizofreni har jag hört någon gång.
Och jag undrar när man kommer att börja botoxa sina tonåringar eller barn? För ju tidigare man inte kan rynka pannan, desto längre tid borde det ta innan man får rynkor? Men hur går detta ihop med ansiktsgymnastik som sägs förebygga rynkor genom att ansiktets muskulatur aktiveras mer? Med botox är ju ansiktsgymnastik inte möjligt att utöva?
Detta är vad jag ligger och tänker på istället för att bara koppla av.
Jag går upp och tar en kopp kaffe istället och skriver lite.
Jag tränar ju mina tangentmuskler då åtminstone.