Ack denna acne

Jag började få finnar redan när jag var 10 år. Kommer ihåg att jag hade fått små gulliga burkar med Nivea som jag hade smörjt in mig med och en morgon hade jag en massa PRICKAR i ansiktet. Att smörja in en begynnande tonårshud med Nivea är som att hälla vatten på brinnande olja -det exploderar.
Hon skolsköterskan konstaterades att detta var acne. "Som går över av sig självt i sluet av tonåren" sa sköterskan. 10 år! En ofattbart lång tid. Detta var ingen rolig prognos. Och värre skulle det bli.
Flera år senare behandlades min mycket kraftiga acne med ett receptbelagt A-vitaminpreparat med rätt rejäla biverkningar, varav den värsta är fosterskador. "Graviditet förbjuden" står det på förpackningen.
Det tog många år innan jag fick den här medicinen, den var inte godkänd av Socialstyrelsen första gången man började talade om den med mig. Tyvärr satte det rejäla spår i min tonårsjäl att behöva testa en massa andra mediciner först, som inte alls hade någon bra effekt.
Ibland kan jag se någon tonåring på stan som ser ut som jag gjorde. Jag önskar att jag kunde gå fram och säga att det finns hjälp. Men man vet ju inget om denna person, kanske vet hon/han redan, men inte vill, eller inte bryr sig lika mycket som jag gjorde.
Om mina barn får acne vet jag i alla fall vad man kan göra åt det. Jag har svart bälte i acnebehandling.
Det självförtoende jag ser i min dotter är det jag hade som liten och det som försvann i tidiga tonåren. Det tog lång tid att bygga upp igen.
Jag får fortfarande finnar, nu 27 år senare. Om man frågar efter leg. på systemet idag är det nog mer därför än för att man ser ung och fräsch ut. Fast en av fördelarna är ju att man faktiskt inte blir lika rynkig.
Fast pensionär med acne, där går väl ändå gränsen..?