Teckningar

Dottern har ritat en teckning på dagis som t.o.m. verkar imponera på dagispersonalen. Fast jag är ju partisk i min bedömning av deras reaktioner.
Det föreställer hela familjen. Dottern verkade själv mycket nöjd över sin skapelse och ville ta hem den direkt. Men fick vänta en dag eftersom det var en del barn borta den dagen, och även de skulle få se hennes teckning.
Det berättas mycket kring bilder på dagis. De får berätta själva om sina teckningar, och om jag förstått det hela rätt, så berättar de även om varandras. Heja, bra för språkutvecklingen!
Jag var alltid "bäst i klassen" på att teckna och måla, men såna här avancerade figurer gjorde inte jag. Det vet jag, för min mamma har sparat teckningar från när jag var i 3,5-årsåldern.
Jag var så bra att det blev genant ibland. Vi hade en riktigt ruskig lärare ett tag som alltid ville att vi skulle "illustrera" till våra berättelser. Det var ju en bra tanke, men sen höll hon upp den teckning som var sämst och den som var bäst i klassen. Vet inte vilket som var värst, men det var väl att vara den sämsta då.. Usch ja, vilken lärare. Sen när jag gick estetisk variant på gymnasiet med bildinriktning var jag plötsligt bland de sämre. Min lärare, som till skillnade från den andra, faktiskt var mycket bra, kallade en gång en av mina målningar för "avacerat kludd". Jag hade heller inga långkjolar eller långsjalar, och drack inte så mycket rödvin. Och tröttnade. Utom på fotografering som jag mer och mer fick upp ögonen för då.
Har lärt mig någongång att barn ska undvika att snegla för mycket på varandras "konst" i skolan, de jämför sig med den de tycker är bättre, och därför liksom "avstannar" de i utvecklingen när det gäller att teckna och måla. Därför ritar många vuxna fortfarande som ett barn. Hade de som små fortsatt hade de kunnat bli bättre i slutänden än den som för tillfället var bäst.
Förmodligen gäller ju detta även i vissa andra situationer. Nåt att tänka på tycker jag.