Små godbitar

Att man aldrig lär sig. Istället för att köpa ett par frösorter i höstas köpte jag via nätet på mig runt 10-12 sorters fröer som jag tänkte plantera nu i vår. Det var som att handla plockgodis. "Bara den också!" Flera sorter kräver försådd, det kunde bli lite SPÄNNANDE att försöka med detta! Tänkte jag i höstas. Så nu äntligen har såjord införskaffats och det är februari. Bland annat vallmo ska man så nu. Jag läste någonstans att man kan så i toarullar. Hjälp, vad fiffigt, tänkte jag, och har således samlat på mig en hel kasse tomma toarullar. Nu när sonen somnat skrider jag till verket.
Klipper toarullar och sätter i en form, fyller med jord... Redan här börjar jag tröttna lite. Det är rätt pilligt att få i jorden och så läser jag på jordförpackningen att det är hönsgödsel i! Uj då, här på golvet kan det bli lite bakterier från hönsgödsel, och sen ska lille sonen sitta här.. STOPP! En sak i taget, jag får städa ordenligt efteråt. Förresten är väl gödseln avdödad från bakterier? Fast jordbakterierna då? Städa sen var det.
Sen klippa upp fröpåsarna. En av vallmosorterna innehåller 100 frön. Ändå tar de slut efter ynka 7 rullar! En del frön har troligtvis sprätt iväg när jag öppnade påsen, jag hann knappt se ett enda frö, de var så små, så små. Nästa påse. 35 frön. De räcker till 4 rullar. Trädgårdsriddarsporren har liite större frön och där lyckas jag peta i ett par, tre frön i varje rulle. Pust, jag är helt slut. Obekväm arbetsställning nere på golvet och tiden sonen sover tickar ifrån mig. Nästan alla toarullarna är kvar i påsen när jag är färdig.
Att man aldrig lär sig. När jag skulle så några kvadratmeter äng i höstas gick det åt 7-8 påsar istället för de två som jag enligt förpackningen skulle behövt för ytan. Fröna var så små, så små. Då också. Och ändå blev det nästan inga blommor, det är ju så första året när man sår äng. Det blir spännande att se min prunkande blomsteräng nu i sommar. Tyvärr försvann halva ytan när de grävde avlopp för gäststugan, men en bit är ju kvar att njuta av..