Min äldsta släkting dog för en vecka sedan. Min mormors yngsta syster. Hon var 90 år gammal och hade just flyttat till ett äldreboende från sitt lilla hus. Hennes man dog för bara två år sedan. Hon led hela livet av svår astma, men var pigg förra året när jag sist träffade henne. Vi besökte hennes mans grav och dottern ville hålla henne i handen fast de precis träffats. En spontan känsla av samhörighet? Jag hann inte träffa henne nu i somras. Eller hann är fel att säga, vi prioriterade henne inte i somras. Nyfödd bebis, mycket att hinna med. Vi åkte till eller förbi staden flera gånger. Jag tänkte att jag borde ringt henne. Jag skickade i alla fall kort på lille sonen och dottern. Det var bara en månad sedan och det är jag nu extra glad att jag gjorde.
I min släkt är det lite krona eller klave vad gäller ålder. Flera har blivit riktigt gamla, men andra har dött alldeles för tidigt. Min mamma dog när hon var 55 år gammal. Min mammas farbror blev 103 år. När han var 100 blev han påkörd av en buss, men klarade det OK. Jag var på hans 100 års-kalas och han skojade när vi hälsade. Om vad kommer jag inte ihåg.
Det viktiga är nog inte att livet blir långt. Men att känna om 10-20 år att man valt fel och prioriterat fel vore tråkigt. Att vara nöjd och tillfreds när man ska dö, det är nog det viktigaste. Att inte alltid säga nej till saker av bekvämlighet, ta chanserna när de kommer och bredda horisonten.
Nu med små barn är det inte lika lätt. Men att skjuta allt tills barnen är stora går ju inte, den tiden kanske aldrig kommer? Man får ta chanserna i det lilla istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar