Jag var på föräldrarmöte på förskolan igår kväll. Pratade med pappan till dotterns "bästis" (eller så mycket bästis man nu kan vara när man är 3,5 år) om att våra barn är så bundis.
-Fast jag har hört att de påminner om ett gammalt gnabbande par, sa jag. -Jo, sa pappan, F. har sagt att S. har blivit lite tjatig..
-Ja, det stämmer fint, sa jag. Hon ÄR tjatig.
Det konstiga är att hur jobbig jag än tycker min trotsiga, just nu tjatiga, dotter är, så SVED det i hjärtat att höra detta från en utomstående.
Dottern har under några månaders tid ofta försökt att tvinga sig till än det ena, än det andra. -Ta den, ät den, gör si, gör så!! Så tackar man artigt nej de första 6-7 gångerna, sen blir man ju tyvärr arg tillslut. NEJ!
Huvudet på sned. -Bara eeeeeen till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar