Vid läggdags

En av svårigheterna med att ha en sådär 8-10 barn borde nog vara kring läggdags. Fler än jag har väl med skräckblandad förtjusning tittat på "Familjen annorlunda" på TV och ja, problemet har tagits upp där.
Jag har ju nu bara två barn och har lyckats bemästra denna konst nu i snart ett år. Min man har hittills aldrig lagt båda barnen själv, vilket innebär sisådär 30-0 till mig.
När jag förra sommaren kom hem med den nyfödde sonen vågade jag knappt vara själv med båda barnen. Bara min man skulle på toa blev jag nervös. Dottern har aldrig behandlat lillebror med några silkesvantar. Snarare sisalvantar eller trädgårdshandskar.
Första gången jag skulle lägga båda, då var väl sonen en sådär 3 veckor gammal och min man satt utanför dotterns sovrumsdörr på stand by. Detta var alltså en övning inför skarpt läge. Men det gick bra, hon somnade kvickt bredvid lillebror som låg mellan oss och ammade sött.
Ju äldre sonen blivit desto svårare blev det att få dottern av sova. Det är ju inte helt lätt att istället för att få höra en 2-3 böcker och ligga och gosa istället få ligga själv i sin säng med en gnölande liten bror antingen hoppandes i sängen i ett försök att stjäla nappar eller krypandes på golvet, glatt eller missnöjt hojtande. Och smällande med leksaker. Många kvällar har jag fått gå med honom missnöjt gnolande i famnen medan jag sjunger "Vargsången" från Ronja Rövardotter. Ibland rätt starkt för att försöka överrösta eller i alla fall dämpa sonens, för situationens, något störande beteende.
Ikväll somnade dottern ganska fort, lillebror en kvart senare. Han vaknar en timme senare och jag hinner precis få honom att somna om när dottern börjar yla i sitt rum.
Jag rusar dit. Hon hulkar och jag hinner få tag i en tom legohink. Bingo! Ut forsar diverse smått och gott så som chips, apelsinbitar, skinkbitar och havremjölk.
Just idag har jag sorterat lite leksaker och av utrymmesskäl lagt allt Duplo i en låda på hjul istället. Vilken mammaintuition va?!
Sätter mig vid datorn för att slösurfa lite och en liten stund senare skriker sonen igen. Han håller på att få två nya tänder, och "just ja!" jag har glömt ge honom Panodil. Bäst att fixa detta för att vi alla ska få sova hyfsat i natt.
Att få i en halvsovande, skrikande bebis denna kletiga medicin visar sig vara svårt. Nästan all medicin hamnar istället på mig, på sonen och i sängen. Och jag får ligga i en kladdig fläck medan jag ammar honom igen..
Det får bli ett stolpiller senare istället. För sonen alltså.
Jag brukar ta tabletter om jag har ont någonstans.