Mord

Dottern plockar gråsuggor som hon pratar med.
Sedan plötsligt: -Mamma, vad är det här?
Hon kommer med en hopkrupen liten mördarsnigel i handen, den är som en hasselnöt i storlek.
-Hmm, det är en mördarsnigel, säger jag. Den kan vi ha ihjäl.
Så ångrar ja mig lite att jag säger detta, tycker man ska lära barn respekt för allt levande egentligen. Men mördarsniglar, här sparar jag på barmhärtigheten.
-Hur gör man då? Dottern kisar med ögonen.
-Ja, säger jag, man får ta en spade och hugga den i två bitar.
Dottern verkar göra sig redo för nåt, letar omkring sig. Jag tillägger: -Men du behöver absolut inte göra det förstås!
-Men jag vill! Hon springer iväg till sandlådan, hugger tag i en spade och säger, liksom i förbifarten: -Den är vass! Och så ger hon sig på den lilla snigeln, som dock flyger iväg oskadd då hon bara lyckas knuffa till den slemmiga kroppen. En liten mördare som jagar en annan..
-Vart tog den vägen?! Hon ser sig om och letar ivrigt.
-Den flög iväg, säger jag.
Och sen upptar något annat hennes uppmärksamhet och snigeln är genast glömd.
Jag får mörda den själv om en stund. Ordentligt.