Close encounter

Tror dottern var runt 4-5 månader när hon träffade en hund på nära håll för första gången. Det blev ett glatt möte med förtjusta leenden, viftande små armar och glada hundslickningar på händer och i ansikte. Intresset för djur har hållit i sig sen dess, speciellt älskar hon hundar och katter.
Nu var det lille sonens tur i helgen när det bar av till en av mina bästa vänner i Växjö som har en Golden Retriver. Typ världens snällaste hund.
Efter att ha lyssnat på radio respektive sovit hela vägen i bilstolen ringde jag och en yrvaken son på dörren. Denna öppnades och vi klev in varpå ett glatt skall hördes. Lille sonen ger upp ett tjut, så starkt att jag får en smärre chock. IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII skriker sonen och tårarna sprutar. Snälla hunden förpassas in i ett rum och får komma ut efter en stund. IIIIIIIIIIII igen. Hu, hur kunde det bli så här? Jag är helt oförbredd på denna reaktion från lille sonen. Jag har tänkt på detta möte i förväg och föreställt mig en glatt jollrande bebis på golvet med en svansviftande hund bredvid. Men icke. Så fort hunden visar sig åker en darrande liten läpp ner och tårar rinner från de mörka ögonen.
Ena annan av mina bästa vänner ska komma några timmar senare, och med henne- ytterligare en hund av samma storlek. Hur ska detta gå??
Vi härdar ut. Och morgonen efter är det ganska lugnt. Inga mer illtjut, tårar eller darrande bebisläppar. Det viftas till och med lite med de små armarna. Och om något år säger han kanske som dottern gör nu: -Mamma, kan jag få en hund?