Om döden

När vi är på besök hos M. i Skåne är vi ute med hundarna. Dottern är i högform, får hålla en av hundarna, den äldre, lugnare, alldeles själv. Mycket nöjd.
Plötsligt flyger en stor rovfågel (med mina ringa ornitologiska kunskaper tror jag det var en ormvråk eller en glada, en ungfågel i alla fall) upp ur en buske när hunden plötsligt far in där för att en sekund senare dyka upp med en död hare i munnen. Haren saknar liksom rumpa. Nu vill jag spontant "skydda" dottern från att se detta, men varför då egentligen? Haren är död, det är inte mycket att göra åt. Det är väl för att jag tycker det ser otäckt ut själv, vill inte titta, men blicken dras dit ändå. Dotterns chock uteblir förstås. -Var är blodet? -Ja, det har väl runnit ut..
Dagen efter när vi var och åt på en restaurang berättade dottern för en kvinna i personalen om vad alla i familjen heter. När de kom till min mamma sa hon: Min mormor är i himlen! -Det är min med, sa kvinnan. De kanske dricker kaffe ihop?
Sen dottern såg en av Pippi-filmerna häromdagen har hon flera gånger sagt ungefär som "Tommy": -E man död så e man död ju, mamma!