Se upp i backen!

Förmiddagen spenderades i pulkabacken dit dottern och jag åkte medan mannen var hemma med lillebror som sov. Det var mycket barn för en gång skull. Flera gånger, dvs de gånger det varit snö sen vi flyttade hit för snart två år sedan, har vi förvånats över att pulkabacken varit fullständigt tom trots strålande väder. För mycket dataspelande?
I backen hade på ett ställe en ca meter bred isgata bildats där ungarna kunde åka utan pulka. Detta visade sig vara mycket roligt, pulkan hade vi kunnat lämna hemma.
Vi träffade på en dagiskompis med pappa och syskon också. Efter bara en liten stund blir dock den lilla kompisen påkörd av ett annat barn med pulka som kommer snabbt, alldeles för snabbt, för att han ska kunna flytta sig. Pang säger det. Och pojken flyger faktiskt upp en bit i luften innan han landar. Hu. Det ser verkligen jätteläskigt ut, jag vill helst kika mellan fingrarna. Men går fram, jag är rätt nära, är där innan pappan kommer springande. Föräldern till barnet som kört på honom är där också. Pojken kvider och gråter och pappan funderar över om benet t.o.m kan vara brutet. Vi kikar på smalbenet, det har redan börjat bli ett blåmärke. Han har slagit sig i huvudet också, och vill åka hem. Inte så konstigt.
Jag kan bli galen på alla lite äldre ungar som bara häver sig ut i backen utan minsta hänsyn till de mindre barnen. Men ännu surare över att vissa föräldrar bara står där som fån och inte säger till sina egna barn. Så man själv får säga till dem hela tiden.
Dagen var härlig, solen sken. Dottern åkte nästan två timmar, men hjärtat satt lite lätt i halsgropen flera gånger p.g.a. vad som hänt.