Att sluta med napp

Dottern är drygt 3,5 och använder sin napp ganska mycket. Förstås när det ska sovas, men även med fördel när det ska tittas på TV, åkas i bilen eller bara när hon är lite allmännt trött eller mycket trött.
Igår bar det av till tandläkaren. Mannen var med. Det hade gått bra. Hon hade lite beläggningar på ett ställe av tänderna och de nya tändernas anlag såg ut som de skulle vid rönten. Sen var det ju detta med nappen.. Hennes tänder står ut lite upptill, tandläkaren hade visat att hon inte kan bita ihop ordentligt.
Detta kan ju gå tillbaka. Men ju längre tid hon fortsätter med nappen, desto större blir ju risken att det inte gör det.
Vi försökte sluta på julafton. Dottern hade själv samlat ihop napparna i en burk som hon frivilligt lämnade över till tomten så han kunde ge dem till tomtenissarna. På kvällen vid läggning hade vi glömt ett par nappar i sängen (HUR klumpig får man vara??) och när jag skulle smussla undan dem, säger dottern med lätt panik i rösten: -Det låter som nappar!! Sen var det ju kört förstås. Bortförklarningen att det var nåt annat höll naturligtvis inte..
Jag hade napp LÄNGE, tills jag var 5 år minst. Kommer ihåg hur kärlekssagan slutade. Vi var hos släktningar och där "glömde" jag mina nappar. Upptäckten blev dramatisk. Vi satt i bilen och jag försökte efter ett tags skrikande och tjatande att öppna bildörren för att hoppa ut och hämta mina kära nappar. Jag såg asfalten rusa förbi nedanför och sen högg nån tag i mig. Vilket var tur, det hade ju varit lite onödigt att dö för napparnas skull. Resten av "avvänjningen" måste ha varit ganska odramatisk, för nåt mer kommer jag inte ihåg.
Sen hade jag tandställning eftersom tänderna stod nästan rakt ut.