Lagom är bäst

När jag var yngre solade jag ganska mycket. En dag för ca 10 år sedan hamnade jag i nån sorts kris och insåg faran av att sola. Nej, det var inte risken att få cancer. Detta har jag alltid varit medveten om, och har faktiskt alltid noga smörjt med hög solskyddsfaktor. Det var detta med rynkor.
Jag var vid tillfället på ön Oahu i ögruppen Hawaii. Och var nog den blekaste turist som lämnat ön. Någonsin. Sen dess har jag solat mycket måttligt.
I årets värmebölja har solbränna knappast gått att undvika. Jag har en hyfsad bränna nu. På armar, bröst, ansikte och nacke..
På stranden kan man lätt avgöra vilka småbarnsmammorna är. Förutom att de är omgivna av barn och har ovaligt stor vridradie på halsen har de ungefär samma bränna som jag. Armar, ansikte och bröst. Det finns dock de som ser ut som de alltid gjort. Hur gör de? Skaffar barnvakt för att sola? Pysslar i trädgården i bikini?
Hmm. Varför undrar jag ens, jag som slutat sola nästan.
Det är snyggt, det kan jag inte förneka. Så länge man inte är gråbrun som vissa blir. Den kategorin som alltid måste vara bruna för att inte se alltför skrynkliga ut när hösten kommer. Solbrännan kamouflerar liksom rynkorna och solskadorna.
Idealen förespråkar ungdomlig, brunbränd hud, hur mycket än trenderna ibland dyker upp att "nu ska man vara blek". En ekvation som inte riktigt går ihop.
Det är som bantningstipsen inför sommaren i samma tidning som en massa kakrecept.